jag minns när du smakade avsky för första gången. hur du spottade och sade:
-hur står folk ut med livet?
-de hatar tillbaka. älskar. ber. krigar. sånt som folk gör.
-vad gör du?
-är med dig.
antar det var där någonstans som vi började räkna timmar till frihet, hur mycket frihet ett människoliv nu kan innehålla. vi tittade på vildhästarna. hur de galopperade bort när en lukt nådde deras näsborrar som betecknades FARA. de kunde aldrig riktigt tämjas. vi hade lärt oss. från dag ett. att stå ut.
om du blir slagen, vänd andra kinden till.
om du gråter, gör det i ensamhet.
om du syndat, be om förlåtelse.
var nöjd. det blir aldrig mer, aldrig bättre än just precis NU. tro inget annat. och snälla, hoppas inget annat. det är bara slöseri med tid. tiden som är så dyrbar!! akta den, vårda den. låt den förruttna, skrumpna samman under sisådär femton år i klassrum. och stor press. men vi njuter ändå! alla har det inte lika gott ställt. alla har inte föräldrar mat sovrum pengar utbildning jobb framtid god hälsa vänner kärlek (men vem har egentligen det?)
NJUT NU. SLUTA KLAGA. VAR GLAD.
och glöm inte: CARPE DIEM!!!
och jag sade
-tycker vi kan placera sådana hurtbullar 1. i giljotinen eller 2. på avlägsen plats.
du skrattade.
nu kanske vi skulle sagt något annat, något om att alla behövs i det här gigantiska skådespelet som kallas livet åtminstone som kontrast till alla svarta svåra själar som finns. kanske skulle vi kvävts av våra egna spyor också. då målade vi istället. kladdade ner omgivningen med våra DNA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar