evolutionen och jag kommer inte överens.

Drömvåning

Jag är ständigt på jakt efter
en ny bostad
för att få reda på
att jag inte är ett dugg
lyckligare där heller.

Det är förstås helt
naturligt.
Hur ska jag kunna
hitta en lägenhet
när jag egentligen
vill bo i en fransk film?
En sådan långsam
där handlingen
är mycket enkel
och kameran förälskar sej
i förbipasserande kvinnor
i körsbärsröda kappor
och följer dagdrömmande skolbarn
genom alléer och parker
och då och då låter dem
släppa en ballong
upp mot trädkronorna.

Allt ackompanjerat av fingertoppar
melankoliskt vandrande
över ett pianos
känsliga tangenter.

*

Mäklaren bara stirrar på mej,
han har inget alls
i den vägen
men undrar om jag inte
är intresserad av en fräsch fyra
med högt läge
och terass.

Har den lyckligt slut?
Varje dag?

Det vet han inte,
men stammarna är bytta.


______________________________________________


Fräknar

En gång var vi alla spridda
partiklar i universum,
bara ett stoft,
en gång
innan vi kom samman.

Vissa få utvalda individer bär fortfarande spår
av det här gudomliga mönstret,
det prickiga
som överallt
i vår omgivning ska
påminna oss om undret:
ljusprickarna som faller in under
träden och spiller ner marken
under högsommardagarna,
den röda vallmons punkter på ett fält
eller de rörliga fläckarna
innanför dina ögonlock
sen du slutit dem mot solen.

Sandkornen på ett golv,
körsbärsträdens blomsnö om våren,
kaffekopparna från 30-talet
och den prickiga kannan
längst in i skåpet,
björkfröna på bilen om sensommaren.

Världen som humlan ser den,
grå, endast upplyst av färgpunkter,
stjärngruset i rymden.
Och förstås den yra och
lyckliga decembersnön,
som i en kärlekskomedi.

Och så alltså
de gudomligt utvalda
bland oss,
dessa lyckliga
som en gång en eftermiddag
blev bjudna hem till Gud
för att på en av hans stilla bakgårdar
få sola sej genom ett såll.



ur Evolutionen och jag kommer inte överens av Fredrik Lindström