det finns så mycket.
(jag vet inte om jag kan rädda min lilla värld)
under lakanen lurar kvalstren, i drömmarna finns förövarna
solen har inte kommit upp än.
men mest är det här en väntan, ett mellanslag innan
nästa bokstav stavelse ord mening tar fart
(det är inte alla som vågar gunga så högt som du)
torsdag, december 31
onsdag, december 30
i'd rather dance with you
(jag är rädd för att det ska ta slut. att när ett visst klockslag har passerats försvinner en del av mig. och det vill jag inte.)
tisdag, december 29
vad gör jag här
/jag ser det röda hålet i din smala kropp
jag önskar att jag var där
jag önskar att jag kunde lyfta upp dig
och bära dig därifrån
jag önskar att jag kunde prata med dig
jag skulle säga till dig att det går inte
att förändra världen med hat
det går bara att förändra världen med kärlek
fast jag vet inte
jag är inte längre säker
jag går ut på gatan
jag får en överdos av liv och verklighet/
bild
/och under våra fingertoppar
rörde sig glaset långsamt från bokstav till bokstav
vi blandade allt vi fick tag på
och gömde det i buskarna bakom fotbollsplanen
jag fick en tagg i örat när mörkret föll
och sedan var jag ensam i natten när tågen for förbi/
/emils kompis berättar för mig om när hon
fastnade med huvudet i en grind
brandkår och ambulans kom på två sekunder
men en annan gång var det
en fullgubbe som hade slagit sig
de ringde 112
men det kom aldrig någon ambulans
detta berättar en femårig flicka för mig
det kom aldrig någon ambulans/
/jag kommer ingenstans
hur det rusar genom mig
hur jag ligger stilla/
Ur vad gör jag här - en dikt av lukas moodysson
jag önskar att jag var där
jag önskar att jag kunde lyfta upp dig
och bära dig därifrån
jag önskar att jag kunde prata med dig
jag skulle säga till dig att det går inte
att förändra världen med hat
det går bara att förändra världen med kärlek
fast jag vet inte
jag är inte längre säker
jag går ut på gatan
jag får en överdos av liv och verklighet/
bild
/och under våra fingertoppar
rörde sig glaset långsamt från bokstav till bokstav
vi blandade allt vi fick tag på
och gömde det i buskarna bakom fotbollsplanen
jag fick en tagg i örat när mörkret föll
och sedan var jag ensam i natten när tågen for förbi/
/emils kompis berättar för mig om när hon
fastnade med huvudet i en grind
brandkår och ambulans kom på två sekunder
men en annan gång var det
en fullgubbe som hade slagit sig
de ringde 112
men det kom aldrig någon ambulans
detta berättar en femårig flicka för mig
det kom aldrig någon ambulans/
/jag kommer ingenstans
hur det rusar genom mig
hur jag ligger stilla/
Ur vad gör jag här - en dikt av lukas moodysson
måndag, december 28
2009. i texter.
januari
3.e namnlöst.
jag vill dö.
jag vill kastas upp från misären och försvinna in i det ingen levande känner till. mina tankar flyger omkring längs väggarna och de kommer alltid längre än vad verkligheten gör. någonstans mellan åren som gått och upplevelserna jag tilldelats hittar ni svaren på era frågor. där ligger min uppväxt och gror som en svällande varböld. vi kan prata om den, vi kan ignorera den, vi kan höja den högre än stjärnorna, men den försvinner aldrig.
16.e med kniven i handen, med kniven i handen.
det finns människor som möter min blick och jag vet vad de tänker "du borde dö". lp-spelaren låter ljuden av joy division new order the smiths bli mitt soundtrack och medan mina föräldrar kallar mig deppig ristar jag in citat i benen. vintern kom sent i år och luften är torr, bakom hörnet står en stege och jag vet inte vart den leder men det här vet jag: varsomhelst är bättre än här. kylan biter tag i öronen och näsan rinner, men det är verkligheten och verkligheten gör sig bäst på film. nånstans mellan orden jag sagt och upplevelserna jag tilldelats hittar ni svaren på era frågor, men svaren leder bara till fler frågor.
blodet droppar nu och jag är inte ute efter självömkan, jag är ute efter känslan av att faktiskt känna. mellan fingrarna flimrar skuggorna av historien fram, det leder ingenstans det här, men ändå fortsätter jag. åren går och någonstans finns framtiden, gömd bakom lögner och tillfälliga liv.15 år och med repet i handen var för drastiskt, 17 år och med repet i handen var för patetiskt. i ensamheten gror tankarna och genom dem växer insikterna och hatet fram. 15 år var rätt rätt rätt, för ingenting har blivit bättre, problemen intar bara nya former och hårdare sätt.
19.e flak.
På bilets flack två ynglingar, ännu inte sargade av den bistra framtiden. Händerna sammanslingrande, det behövs inga ord vid fjorton år och två månader. Men bilen stöter hårt i groparna och inget är dömt att finnas för alltid. Gräset vajar i vinden, allt för illusionen, allt för illusionen.
Ett steg tillbaka: ljummen öl och heltäckningsmattor, darriga fingrar mot hud hud hud, lp-spelarens raspiga läte och kom ihåg: att blunda hårt lindrar inte fallet.
Två steg framåt: krossade glas mot bara fötter, se inte upp, hårda ord kommer så lätt.
Men ännu: den blå bilen med bucklor och solen som ljuger om skönheten, njut innan vintern döljer skinn och stänger ute kärlek.
februari
26.e help.
Med the Queen Is Dead som mitt livs soundtrack vandrar jag fram på gatorna i kvarteret där alla är vilka de förväntas vara och lyckan förekommer för ofta för att vara uppriktig. Husen ser likadana ut, kanske olika färger, planlösningen och familjeuppsättningen är densamma. I den verklighet jag kallar mitt liv är allt som inte passar in i den smala mall som givits namnet normalt helt förkastligt. Det finns givetvis sprickor i mönstret, för ur normen föds perversiteten, men det är väl dolt. De förmanade mig att vara på min vakt och hata allt som hör Världen till och jag, jag lyssnade på vad de sade. Jag följde med på deras möten och bar strykta kläder, jag lovprisade Jehova, jag försökte förklara för mina klasskamrater varför jag inte fick svära, fira högtider, säga 'prosit!' och alla de andra små saker som förgyllde min uppväxt. Bönerna blev frenetiska, knogarna vitnade av ansträngningen och kudden vättes av tårar. För varför är kvinnan tvungen att vara underordnad och tjäna mannen och varför får hon inte hålla föredrag?
Jag går förbi dagiset, vinkar till barnen och säger hej när de kommer fram till staketet. Ibland ropar de nyfikna frågor efter mig och jag hoppas att jag ruckar på de mallar som samhället byggt upp runt könen och fört över till de nästa generationerna. Homofobiska eller enbart fördomsfulla barn innebär likadana, om inte värre, föräldrar. Det är lätt att vifta bort med 'saker och ting har faktiskt förändrats sedan 50-talets hemmafruar', men bakom husens dörrar utspelas allt för ofta scenariot med fördomsfria vuxna tills de möter det som skiljer sig och bringar dem ur fattningen. Inte blir det bättre om de är religiösa och försöker intala deras enda dotter att hon snart kommer till sans, börjar tro på Gud och gör dem till morföräldrar 'nej, lilla du, det gills inte med adoptivbarn. de är ju inte släkt på riktigt'. De fortsätter peka ut lämpliga män att äkta, trots alla dessa ord som blivit gråtande framklämda i desperata försök att bli förstådd.
Folk har sagt mig att det blir bättre med åren, men de glömde säga att med åren intensifieras känslan av att inte höra hemma och viljan av att ge sig av. Ett abrupt slut med repet runt halsen och brevet skrivet skulle vara att låta dem vinna och vem är väl jag att ge upp? Så jag blir olyckligt kär och skriver krassa noveller och tittar på filmer och försöker älska de som förnekar att de gjort något fel och jag snubblar in och ur depressionens vassa grepp och läser bort tanken på att rymma och ringer en vän, sista utvägen nu och vi lyssnar på musik och jag struntar i vad de säger så länge som jag kan leva och någonstans på vägen börjar jag hata mig själv men det är okej allt kommer bli bra igen och ingen kan älska någon som kommer med problem och jag skruvar upp volymen för jag vill inte höra mitt eget självömkande för det leder ingenvart och istället äter jag en bulle och det glufsande kakmonstret i mig blir glatt.
mars
15.e clean.
en lukt av citron från rengöringsmedel, hårtestar som klistrar mot pannan, fingrar skrynkliga och synen suddig (dammet tar sig från golvet till glasögonen). på knä skrubbar jag golv med drömmen om att det ska bli r e n t, men det blir aldrig som jag ser det i tanken och kanske är det en metafor för något annat, kanske mitt icke existerande sociala liv och mina försök till att ta bort di där problemen som tornar upp sig och rycker mig tillbaka till mammas famn. men det här handlar inte om att veckla ut och in på sina känslor och tankar och inte se någon annan än sig själv, trots att vi alla är själviska. vattnet blir snabbt svart, moppen grå och jag står vid vattenkranen med en ny bokidé på hjärnan, det följs av utkast, nätter i sängen med pennan i handen, intensiva föreställningar och slutligen: ett magplask rätt ner i misslyckandets avgrund. för alla historier jag någonsin skriver är bara en omformulering av mitt eget liv och jag vill ju skapa karaktärer ingen annan mött. jag är "girl least likely to" och kort sagt: p a t e t i s k.
vidare genom toalettrengöring och soptömning dansar jag till the tough alliance och försöker förtränga tanken på vad andra gör en lördag kväll, de jag varit olyckligt kär i och de som tillsammans skrattar bort detdärmörkretsomförgören, de som försvinner in i nattens överraskningar och snubblar hem i gatlyktssken. kanske håller jag fast vid en imaginär bild av verkligheten och kanske fiktionen överträffar den, kanske verkligheten härmar fiktionen, jag vet inte, allt jag vet är att om det är såhär det känns att vara ensam vill jag dö. med vattenkannan i min högra hand och jaktenpålivet i den andra tar jag mig an uppgiften att överleva kvällen. mina hjältar sjunger ord som dämpar smärtan i bröstet och du kan kalla mig deppig, men jag har vetskap om att livet inte är något jävla lyckorus och de som säger något annat har inte vaknat upp med ett skrik och insett att mardrömmen inte var någon dröm utan ens vardag eller analyserat varenda ord som blivit sagt och ångrat alla fega beslut och dumma val eller vänt framtiden ryggen och sagt sig vara född i fel tid.
det är oljefläckar på mattan och jag börjar nästan gråta av utmattning; man tror att man är klar och så är det värsta kvar. för var det inte så alla sade? att det skulle bli bättre? ah, lögnens beska sötma har jag smakat så många gånger nu att jag kan blanda den med slutna ögon. jag har lärt mig att allt antar en annan form och intensifieras tills huden spricker och varet sprutar ut.
16.e. förortsromantism.
det är aldrig trasigt vackert
endast monotont fuktiga fimpar och tuggummin på asfalten skumpiga bussar och människor som kräver och kräver och aldrig tackar
huvudvärken som sväljer optimismens syre och jag är patetisk löjlig lillgammal rutten
april
28.e sol å allt.
det här är ingen jävla SOLSKENSHISTORIA, men min skrivmaskin kladdar bläck på mina fingrar och solen glider onekligen emellan mina ögonfransar. och jag vet, jag vet, METAFORER OCH BILDSPRÅK och allt vad det kallas: jag hatar klyschor och mitt liv är inte mer än en stereotyp. så jag kastar på mig peruken, låtsas vara aktivist (allt är mycket bättre i fiktionen) och skriver om SARGADE KALLA HJÄRTAN. jag horar för några tusen, säljer ut mitt enda grepp om verkligheten, SPRINGER MOT SOLNEDGÅNGEN på jakt efter känslan att känna. folk jag en gång kallade vänner glider förbi, vinkar knappt från sina positioner och jag inser, än en gång: det är farligt att definiera. allt är komplext, nej det är för enkelt att ta första bästa tåg och börja om någon annanstans, vända ens värld ryggen och SE SIG OM EFTER LIV.
maj
1.a. kvavt innan åskan. (ett litet utdrag från boken)
- Så, X lägger huvudet på kudden, vad vill du göra mest av allt?
- Åka härifrån och aldrig komma tillbaka. Den här staden har inget kvar att ge.
Fönstret står på glänt och en humla surrar förbi. Lakanen klibbar mot skinnet fastän det bara är maj. x vrider sig för att hitta svalka, finner en kall vägg och lägger sig tätt intill.
- Jag önskar det alltid kunde vara såhär, säger x.
- Hur då?
- Som att det inte finns någon tid.
juni
7.e. historien.
historien börjar nu och den är vår: en parantes i världen, en atom i vår kropp, ett ingenting och ändå allting. den är vår, det vet vi med säkerhet. därför hyvlar vi vår hud över folks huvuden, väntar på REAKTIONER men får bara stumma blickar.
13.e. 01-06.
klockan är någonstans mellan 01 och 06 det är natten nu, dags att sova
och du är inte:
på en spårvagn mot livet, drömmen, slummen
bland svettiga kroppar suddiga ögon slutna händer
med en annan person
du är ensam i natt och du kan citera morrissey hur mycket du vill, det förändrar inte faktum:
d u ä r e n s a m i n a t t
då:
kniven mot en åder som vrider sig som en mask
nu:
du vet, ingen kommer ihåg dig när du dött och ingen ingen INGEN stannar kvar när det värsta är över
väggarna flämtar, mörkret är varmt och sommaren är en lång tid att räkna revben på
juli
12.e. apati.
Vi lyssnar på alla Rolling Stones skivor, ligger i sängen pinsamt nyktra. Vi räknar dagarna till vår egen död. "När jag var tio år" och fem miljoner andra berättelser om tider som var hårda på riktigt. Vi är bortskämda och födda i en tid då problemen är lätta att vifta bort. Men ändå ligger vi kvar, lyssnar på våra LP-skivor.
augusti
6.e. efter emmaboda.
"jag gillar killar, men jag gillar dig" säger a-k
och de orden beskriver mitt liv i helhet: en olycklig kärlek.
emmaboda kan aldrig bli 2008 igen och den första festivalen, inte efter s¡esta och arvika alla raggningsrepliker från straighta killar och bögar spyor överdoser kiss i ölhinkar danser in i okända camp.
jag sover bredvid världens sötaste flicka med rött hår och stora glasögon och tunna knäskålar, som ger mig de mjukaste kyssar jag någonsin fått och får mig snurrig av kärlek. men hen är för trött för mer än det och lämnar mig utan ett hejdå.
det finns alltid de som vill experimentera och jag hånglar mer än gärna, vill glömma mina misslyckade försök till ett förhållande. jag röker vattenpipa med pepparmintsmak, lyssnar på musik, fångar en singel, sjunger och dansar och får kryptiska fyllesms.
och trots alla människor alla skratt och samtal gråter jag ner i kudden när en av mina favoritartister spelar, för ingen kan ingen vill älska mig.
september
8.e. OM DU ÄR ANNORLUNDA KAN DU LIKA GÄRNA DÖ.
Ino vet inte längre hur det känns att ha ett helt hjärta.
Även om det är snett i hopsatt och kanske någon bit saknas, är det någorlunda komplett. Men Inos hjärta går sönder varje dag. Varje dag faller en till bit bort, eller krasas sönder under spetsiga skor.
Det finns de som hävdar att Ino aldrig föddes, bara satt någonstans en dag. Att Ino inte är mänsklig. Men det är hen, för utomjordingar har nog inga stora muskler som kan förstöras av ord.
I matsalen sitter Ino för sig själv, slevar i sig en obestämbar sörja som kallas mat. Andra skrattar och pratar, sätter sig så långt bort ifrån den underliga figuren som möjligt. En del ser henom inte ens.
Lärare pratar med Ino, försöker förstå. Det borde inte vara så svårt att ha vänner, tycker de. Men det är svårt. Jättesvårt. I synnerhet när snön kommer och isbollar viner i luften eller mosas direkt i ansiktet. Mjölk kan alltid bytas ut mot tvål, spån från pennvässaren hällas i nytvättat hår. Viskningarna är värst. De där som inte ska höras, men som kan uppfattas. Om onormala äckel, missfoster, dåre, monster. För Ino bryter mot viktiga regler och normer som alla ska rätta sig efter. Regler som säger hur flickor och pojkar ska vara och att det inte finns något däremellan. Lärarna kan aldrig förstå. De pratar också, i rummet med kanelbullar och kaffe. Om den konstiga eleven de inte riktigt vet hur de ska tas med.
Kylan töar bort med blodet ner i brunnar och Ino kan cykla till skolan igen. Däck som blir punkterade, sadeln som skärs upp. Men det är inte bussen med sina passagerare och ingen sittplats (väskor kan alltid byta plats, säten fyllas) utan en liten liten förbättring. Tills alla blir femton. Och mopeder kan köra om, köra runt, ringa in.
Det ligger en lapp i skåpet. En ihopvikt lapp med sneda bokstäver på. OM DU ÄR ANNORLUNDA KAN DU LIKA GÄRNA DÖ. Ino skriver inget brev till de hen lämnar efter. Det är ett fåtal hen lämnar efter och de kommer ändå aldrig förstå. För Ino är inte riktigt som alla andra. Ino har ett hjärta som går sönder lite varje dag. Och ibland kan uppmaningar tas på lite för stort allvar. Kroppen börjar lukta efter några dagar. Bröstkorgen är uppfläkt, som en sovande vulkan. Det skavda, skurna, skadade hjärtat finns inte kvar.
Det dunkar inte längre.
Tyst.
Ett hål efter kroppens största muskel.
oktober
11.e och mörkret faller snabbt nu.
Det är höst och löven fastnar i dörrspringor medan jag gör allt för att inte falla, inte igen, inte så hårt. Marken ger vika för klackskor (de är aldrig mina) och sväljer tankar som inte blev till ord. Längre bort på grusvägen röker jag snabbt, ryckigt, händerna darrar. Det finns för många gropar och björkarna ser så späda ut, jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Jag tittar på den gråa oktoberhimlen och lyssnar på vinden, väntar in
november
10.e. le imaginary love.
så vi kanske inte är gjorda för varandra.
vi kanske inte borde göra det vi gör, vi kanske borde sluta upp innan det är för sent och vi båda går sönder.
du säger "det är inte modernt med socker i kaffet" och lägger två bitar i din egna kopp.
växterna vissnar i fönstren. det är svårt att komma ihåg att vattna.
nytvättade lakan är lena mot huden och du stryker min kind, viskar "det finns inga som vi".
jag somnar med örat mot ditt hjärta. det dunkar vackert.
december
11.e. vintersång.
det finns ett max antal drömmar.
den exakta siffran är svår att komma underfund med.
att veta det precisa talet.
decemberhimlen är grå. tjock. tung av drömmar.
och ångest. träden är svarta strukturer vars knöggliga
armar sträcker sig genom dimman.
mot drömmen om en annan tid.
visst är det vackert när leran torkar på skorna
och händer rödfärgas av kylan.
(men det är helg och natten slukar oss nu)
3.e namnlöst.
jag vill dö.
jag vill kastas upp från misären och försvinna in i det ingen levande känner till. mina tankar flyger omkring längs väggarna och de kommer alltid längre än vad verkligheten gör. någonstans mellan åren som gått och upplevelserna jag tilldelats hittar ni svaren på era frågor. där ligger min uppväxt och gror som en svällande varböld. vi kan prata om den, vi kan ignorera den, vi kan höja den högre än stjärnorna, men den försvinner aldrig.
16.e med kniven i handen, med kniven i handen.
det finns människor som möter min blick och jag vet vad de tänker "du borde dö". lp-spelaren låter ljuden av joy division new order the smiths bli mitt soundtrack och medan mina föräldrar kallar mig deppig ristar jag in citat i benen. vintern kom sent i år och luften är torr, bakom hörnet står en stege och jag vet inte vart den leder men det här vet jag: varsomhelst är bättre än här. kylan biter tag i öronen och näsan rinner, men det är verkligheten och verkligheten gör sig bäst på film. nånstans mellan orden jag sagt och upplevelserna jag tilldelats hittar ni svaren på era frågor, men svaren leder bara till fler frågor.
blodet droppar nu och jag är inte ute efter självömkan, jag är ute efter känslan av att faktiskt känna. mellan fingrarna flimrar skuggorna av historien fram, det leder ingenstans det här, men ändå fortsätter jag. åren går och någonstans finns framtiden, gömd bakom lögner och tillfälliga liv.15 år och med repet i handen var för drastiskt, 17 år och med repet i handen var för patetiskt. i ensamheten gror tankarna och genom dem växer insikterna och hatet fram. 15 år var rätt rätt rätt, för ingenting har blivit bättre, problemen intar bara nya former och hårdare sätt.
19.e flak.
På bilets flack två ynglingar, ännu inte sargade av den bistra framtiden. Händerna sammanslingrande, det behövs inga ord vid fjorton år och två månader. Men bilen stöter hårt i groparna och inget är dömt att finnas för alltid. Gräset vajar i vinden, allt för illusionen, allt för illusionen.
Ett steg tillbaka: ljummen öl och heltäckningsmattor, darriga fingrar mot hud hud hud, lp-spelarens raspiga läte och kom ihåg: att blunda hårt lindrar inte fallet.
Två steg framåt: krossade glas mot bara fötter, se inte upp, hårda ord kommer så lätt.
Men ännu: den blå bilen med bucklor och solen som ljuger om skönheten, njut innan vintern döljer skinn och stänger ute kärlek.
februari
26.e help.
Med the Queen Is Dead som mitt livs soundtrack vandrar jag fram på gatorna i kvarteret där alla är vilka de förväntas vara och lyckan förekommer för ofta för att vara uppriktig. Husen ser likadana ut, kanske olika färger, planlösningen och familjeuppsättningen är densamma. I den verklighet jag kallar mitt liv är allt som inte passar in i den smala mall som givits namnet normalt helt förkastligt. Det finns givetvis sprickor i mönstret, för ur normen föds perversiteten, men det är väl dolt. De förmanade mig att vara på min vakt och hata allt som hör Världen till och jag, jag lyssnade på vad de sade. Jag följde med på deras möten och bar strykta kläder, jag lovprisade Jehova, jag försökte förklara för mina klasskamrater varför jag inte fick svära, fira högtider, säga 'prosit!' och alla de andra små saker som förgyllde min uppväxt. Bönerna blev frenetiska, knogarna vitnade av ansträngningen och kudden vättes av tårar. För varför är kvinnan tvungen att vara underordnad och tjäna mannen och varför får hon inte hålla föredrag?
Jag går förbi dagiset, vinkar till barnen och säger hej när de kommer fram till staketet. Ibland ropar de nyfikna frågor efter mig och jag hoppas att jag ruckar på de mallar som samhället byggt upp runt könen och fört över till de nästa generationerna. Homofobiska eller enbart fördomsfulla barn innebär likadana, om inte värre, föräldrar. Det är lätt att vifta bort med 'saker och ting har faktiskt förändrats sedan 50-talets hemmafruar', men bakom husens dörrar utspelas allt för ofta scenariot med fördomsfria vuxna tills de möter det som skiljer sig och bringar dem ur fattningen. Inte blir det bättre om de är religiösa och försöker intala deras enda dotter att hon snart kommer till sans, börjar tro på Gud och gör dem till morföräldrar 'nej, lilla du, det gills inte med adoptivbarn. de är ju inte släkt på riktigt'. De fortsätter peka ut lämpliga män att äkta, trots alla dessa ord som blivit gråtande framklämda i desperata försök att bli förstådd.
Folk har sagt mig att det blir bättre med åren, men de glömde säga att med åren intensifieras känslan av att inte höra hemma och viljan av att ge sig av. Ett abrupt slut med repet runt halsen och brevet skrivet skulle vara att låta dem vinna och vem är väl jag att ge upp? Så jag blir olyckligt kär och skriver krassa noveller och tittar på filmer och försöker älska de som förnekar att de gjort något fel och jag snubblar in och ur depressionens vassa grepp och läser bort tanken på att rymma och ringer en vän, sista utvägen nu och vi lyssnar på musik och jag struntar i vad de säger så länge som jag kan leva och någonstans på vägen börjar jag hata mig själv men det är okej allt kommer bli bra igen och ingen kan älska någon som kommer med problem och jag skruvar upp volymen för jag vill inte höra mitt eget självömkande för det leder ingenvart och istället äter jag en bulle och det glufsande kakmonstret i mig blir glatt.
mars
15.e clean.
en lukt av citron från rengöringsmedel, hårtestar som klistrar mot pannan, fingrar skrynkliga och synen suddig (dammet tar sig från golvet till glasögonen). på knä skrubbar jag golv med drömmen om att det ska bli r e n t, men det blir aldrig som jag ser det i tanken och kanske är det en metafor för något annat, kanske mitt icke existerande sociala liv och mina försök till att ta bort di där problemen som tornar upp sig och rycker mig tillbaka till mammas famn. men det här handlar inte om att veckla ut och in på sina känslor och tankar och inte se någon annan än sig själv, trots att vi alla är själviska. vattnet blir snabbt svart, moppen grå och jag står vid vattenkranen med en ny bokidé på hjärnan, det följs av utkast, nätter i sängen med pennan i handen, intensiva föreställningar och slutligen: ett magplask rätt ner i misslyckandets avgrund. för alla historier jag någonsin skriver är bara en omformulering av mitt eget liv och jag vill ju skapa karaktärer ingen annan mött. jag är "girl least likely to" och kort sagt: p a t e t i s k.
vidare genom toalettrengöring och soptömning dansar jag till the tough alliance och försöker förtränga tanken på vad andra gör en lördag kväll, de jag varit olyckligt kär i och de som tillsammans skrattar bort detdärmörkretsomförgören, de som försvinner in i nattens överraskningar och snubblar hem i gatlyktssken. kanske håller jag fast vid en imaginär bild av verkligheten och kanske fiktionen överträffar den, kanske verkligheten härmar fiktionen, jag vet inte, allt jag vet är att om det är såhär det känns att vara ensam vill jag dö. med vattenkannan i min högra hand och jaktenpålivet i den andra tar jag mig an uppgiften att överleva kvällen. mina hjältar sjunger ord som dämpar smärtan i bröstet och du kan kalla mig deppig, men jag har vetskap om att livet inte är något jävla lyckorus och de som säger något annat har inte vaknat upp med ett skrik och insett att mardrömmen inte var någon dröm utan ens vardag eller analyserat varenda ord som blivit sagt och ångrat alla fega beslut och dumma val eller vänt framtiden ryggen och sagt sig vara född i fel tid.
det är oljefläckar på mattan och jag börjar nästan gråta av utmattning; man tror att man är klar och så är det värsta kvar. för var det inte så alla sade? att det skulle bli bättre? ah, lögnens beska sötma har jag smakat så många gånger nu att jag kan blanda den med slutna ögon. jag har lärt mig att allt antar en annan form och intensifieras tills huden spricker och varet sprutar ut.
16.e. förortsromantism.
det är aldrig trasigt vackert
endast monotont fuktiga fimpar och tuggummin på asfalten skumpiga bussar och människor som kräver och kräver och aldrig tackar
huvudvärken som sväljer optimismens syre och jag är patetisk löjlig lillgammal rutten
april
28.e sol å allt.
det här är ingen jävla SOLSKENSHISTORIA, men min skrivmaskin kladdar bläck på mina fingrar och solen glider onekligen emellan mina ögonfransar. och jag vet, jag vet, METAFORER OCH BILDSPRÅK och allt vad det kallas: jag hatar klyschor och mitt liv är inte mer än en stereotyp. så jag kastar på mig peruken, låtsas vara aktivist (allt är mycket bättre i fiktionen) och skriver om SARGADE KALLA HJÄRTAN. jag horar för några tusen, säljer ut mitt enda grepp om verkligheten, SPRINGER MOT SOLNEDGÅNGEN på jakt efter känslan att känna. folk jag en gång kallade vänner glider förbi, vinkar knappt från sina positioner och jag inser, än en gång: det är farligt att definiera. allt är komplext, nej det är för enkelt att ta första bästa tåg och börja om någon annanstans, vända ens värld ryggen och SE SIG OM EFTER LIV.
maj
1.a. kvavt innan åskan. (ett litet utdrag från boken)
- Så, X lägger huvudet på kudden, vad vill du göra mest av allt?
- Åka härifrån och aldrig komma tillbaka. Den här staden har inget kvar att ge.
Fönstret står på glänt och en humla surrar förbi. Lakanen klibbar mot skinnet fastän det bara är maj. x vrider sig för att hitta svalka, finner en kall vägg och lägger sig tätt intill.
- Jag önskar det alltid kunde vara såhär, säger x.
- Hur då?
- Som att det inte finns någon tid.
juni
7.e. historien.
historien börjar nu och den är vår: en parantes i världen, en atom i vår kropp, ett ingenting och ändå allting. den är vår, det vet vi med säkerhet. därför hyvlar vi vår hud över folks huvuden, väntar på REAKTIONER men får bara stumma blickar.
13.e. 01-06.
klockan är någonstans mellan 01 och 06 det är natten nu, dags att sova
och du är inte:
på en spårvagn mot livet, drömmen, slummen
bland svettiga kroppar suddiga ögon slutna händer
med en annan person
du är ensam i natt och du kan citera morrissey hur mycket du vill, det förändrar inte faktum:
d u ä r e n s a m i n a t t
då:
kniven mot en åder som vrider sig som en mask
nu:
du vet, ingen kommer ihåg dig när du dött och ingen ingen INGEN stannar kvar när det värsta är över
väggarna flämtar, mörkret är varmt och sommaren är en lång tid att räkna revben på
juli
12.e. apati.
Vi lyssnar på alla Rolling Stones skivor, ligger i sängen pinsamt nyktra. Vi räknar dagarna till vår egen död. "När jag var tio år" och fem miljoner andra berättelser om tider som var hårda på riktigt. Vi är bortskämda och födda i en tid då problemen är lätta att vifta bort. Men ändå ligger vi kvar, lyssnar på våra LP-skivor.
augusti
6.e. efter emmaboda.
"jag gillar killar, men jag gillar dig" säger a-k
och de orden beskriver mitt liv i helhet: en olycklig kärlek.
emmaboda kan aldrig bli 2008 igen och den första festivalen, inte efter s¡esta och arvika alla raggningsrepliker från straighta killar och bögar spyor överdoser kiss i ölhinkar danser in i okända camp.
jag sover bredvid världens sötaste flicka med rött hår och stora glasögon och tunna knäskålar, som ger mig de mjukaste kyssar jag någonsin fått och får mig snurrig av kärlek. men hen är för trött för mer än det och lämnar mig utan ett hejdå.
det finns alltid de som vill experimentera och jag hånglar mer än gärna, vill glömma mina misslyckade försök till ett förhållande. jag röker vattenpipa med pepparmintsmak, lyssnar på musik, fångar en singel, sjunger och dansar och får kryptiska fyllesms.
och trots alla människor alla skratt och samtal gråter jag ner i kudden när en av mina favoritartister spelar, för ingen kan ingen vill älska mig.
september
8.e. OM DU ÄR ANNORLUNDA KAN DU LIKA GÄRNA DÖ.
Ino vet inte längre hur det känns att ha ett helt hjärta.
Även om det är snett i hopsatt och kanske någon bit saknas, är det någorlunda komplett. Men Inos hjärta går sönder varje dag. Varje dag faller en till bit bort, eller krasas sönder under spetsiga skor.
Det finns de som hävdar att Ino aldrig föddes, bara satt någonstans en dag. Att Ino inte är mänsklig. Men det är hen, för utomjordingar har nog inga stora muskler som kan förstöras av ord.
I matsalen sitter Ino för sig själv, slevar i sig en obestämbar sörja som kallas mat. Andra skrattar och pratar, sätter sig så långt bort ifrån den underliga figuren som möjligt. En del ser henom inte ens.
Lärare pratar med Ino, försöker förstå. Det borde inte vara så svårt att ha vänner, tycker de. Men det är svårt. Jättesvårt. I synnerhet när snön kommer och isbollar viner i luften eller mosas direkt i ansiktet. Mjölk kan alltid bytas ut mot tvål, spån från pennvässaren hällas i nytvättat hår. Viskningarna är värst. De där som inte ska höras, men som kan uppfattas. Om onormala äckel, missfoster, dåre, monster. För Ino bryter mot viktiga regler och normer som alla ska rätta sig efter. Regler som säger hur flickor och pojkar ska vara och att det inte finns något däremellan. Lärarna kan aldrig förstå. De pratar också, i rummet med kanelbullar och kaffe. Om den konstiga eleven de inte riktigt vet hur de ska tas med.
Kylan töar bort med blodet ner i brunnar och Ino kan cykla till skolan igen. Däck som blir punkterade, sadeln som skärs upp. Men det är inte bussen med sina passagerare och ingen sittplats (väskor kan alltid byta plats, säten fyllas) utan en liten liten förbättring. Tills alla blir femton. Och mopeder kan köra om, köra runt, ringa in.
Det ligger en lapp i skåpet. En ihopvikt lapp med sneda bokstäver på. OM DU ÄR ANNORLUNDA KAN DU LIKA GÄRNA DÖ. Ino skriver inget brev till de hen lämnar efter. Det är ett fåtal hen lämnar efter och de kommer ändå aldrig förstå. För Ino är inte riktigt som alla andra. Ino har ett hjärta som går sönder lite varje dag. Och ibland kan uppmaningar tas på lite för stort allvar. Kroppen börjar lukta efter några dagar. Bröstkorgen är uppfläkt, som en sovande vulkan. Det skavda, skurna, skadade hjärtat finns inte kvar.
Det dunkar inte längre.
Tyst.
Ett hål efter kroppens största muskel.
oktober
11.e och mörkret faller snabbt nu.
Det är höst och löven fastnar i dörrspringor medan jag gör allt för att inte falla, inte igen, inte så hårt. Marken ger vika för klackskor (de är aldrig mina) och sväljer tankar som inte blev till ord. Längre bort på grusvägen röker jag snabbt, ryckigt, händerna darrar. Det finns för många gropar och björkarna ser så späda ut, jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Jag tittar på den gråa oktoberhimlen och lyssnar på vinden, väntar in
november
10.e. le imaginary love.
så vi kanske inte är gjorda för varandra.
vi kanske inte borde göra det vi gör, vi kanske borde sluta upp innan det är för sent och vi båda går sönder.
du säger "det är inte modernt med socker i kaffet" och lägger två bitar i din egna kopp.
växterna vissnar i fönstren. det är svårt att komma ihåg att vattna.
nytvättade lakan är lena mot huden och du stryker min kind, viskar "det finns inga som vi".
jag somnar med örat mot ditt hjärta. det dunkar vackert.
december
11.e. vintersång.
det finns ett max antal drömmar.
den exakta siffran är svår att komma underfund med.
att veta det precisa talet.
decemberhimlen är grå. tjock. tung av drömmar.
och ångest. träden är svarta strukturer vars knöggliga
armar sträcker sig genom dimman.
mot drömmen om en annan tid.
visst är det vackert när leran torkar på skorna
och händer rödfärgas av kylan.
(men det är helg och natten slukar oss nu)
söndag, december 27
kan inte sova kan inte sova kan inte sova
ångestångestångestångest
(men jag skriver så jag antar det är bra, antar att det finns en framtid)
(men jag skriver så jag antar det är bra, antar att det finns en framtid)
lördag, december 26
I USED MY ONE PHONE CALL TO DEDICATE A SONG TO YOU ON THE RADIO.
har lila naglar. är så frusen.
har du ont i själen?
jag haltar, har skadat knäet. har en bula i pannan.
ska snart sova i många sköna timmar.
belle är fint.
det är aldrig fint att spy.
jag saknade ung och snygg. inte minst under poker face.
men hans nummer delades i varje fall ut på en servett.
och jag är lite trasig. men jag har plåster.
så det läker.
gobbledigook - sigur ros
har du ont i själen?
jag haltar, har skadat knäet. har en bula i pannan.
ska snart sova i många sköna timmar.
belle är fint.
det är aldrig fint att spy.
jag saknade ung och snygg. inte minst under poker face.
men hans nummer delades i varje fall ut på en servett.
och jag är lite trasig. men jag har plåster.
så det läker.
gobbledigook - sigur ros
fredag, december 25
torsdag, december 24
underwater.
mark mawson
ibland verkar undervattensvärlden lite vackrare än den ovanför. lite mer fantastisk.
i synnerhet på julafton.
onsdag, december 23
welcome home.
för även om de inte firar jul och även om de flesta är på annat håll,
ska huset städas och mat lagas och teven tittas på.
tänker på när jag för 6 år sedan precis fått en liten kanin,
den som hette pelle och blev mitt liv och fräste som en sur katt.
tänker på när jag för 1 år sedan precis kommit tillbaka från psyket,
när sängen och filmer och böcker och litelite mat var mitt liv.
och det här året har varit konstigt. jag har ju levt. för första gången.
ska huset städas och mat lagas och teven tittas på.
tänker på när jag för 6 år sedan precis fått en liten kanin,
den som hette pelle och blev mitt liv och fräste som en sur katt.
tänker på när jag för 1 år sedan precis kommit tillbaka från psyket,
när sängen och filmer och böcker och litelite mat var mitt liv.
och det här året har varit konstigt. jag har ju levt. för första gången.
tisdag, december 22
091222.
bild: sabotazystka
jag tycker om det här lovet.
jag tycker om att ha vänner.
jag tycker om att vara någorlunda fri.
måndag, december 21
måndag.
- Du har aldrig haft en pojkvän. Jag har aldrig haft en flickvän.
- Men du har i alla fall hånglat med några stycken.
- Men du har i alla fall hånglat med några stycken.
söndag, december 20
bild: postsecret
en av de bästa sakerna med söndagar är PostSecret. annars är det: project runway/top model och filmtittande. men inte minst fina människor.
lördag, december 19
älska skvaller alltså.
NEJ jag mår rätt bra. allt jag skriver är inte självbiografiskt. vartenda ord är inte till för att analyseras sönder. allting skall inte tas på allvar. jag blandar fiktion och verklighet ganska friskt. här finns texter som handlar om mig och texter som är helt påhittade. det är liksom ingen mening med att oroa sig för några ord här, om det skulle vara allvarligt är inte detta källan till information. och visst jag kan verka deprimerad, men det är också för att jag till viss del fortfarande är det. den här årstiden är dessutom inte helt tillfredsställande. vill ha sommar och festivaler och varma nätter och musik och tid. men jag överlever och mår rätt fint.
(och OMG OMG OMG jag råkar gilla tjejer. ta't lungaN va.)
NEJ jag mår rätt bra. allt jag skriver är inte självbiografiskt. vartenda ord är inte till för att analyseras sönder. allting skall inte tas på allvar. jag blandar fiktion och verklighet ganska friskt. här finns texter som handlar om mig och texter som är helt påhittade. det är liksom ingen mening med att oroa sig för några ord här, om det skulle vara allvarligt är inte detta källan till information. och visst jag kan verka deprimerad, men det är också för att jag till viss del fortfarande är det. den här årstiden är dessutom inte helt tillfredsställande. vill ha sommar och festivaler och varma nätter och musik och tid. men jag överlever och mår rätt fint.
(och OMG OMG OMG jag råkar gilla tjejer. ta't lungaN va.)
torsdag, december 17
because it's not my home, it's their home
och jag spenderar för mycket tid utanför hemmets fyra väggar
(dessa väggar som rör sig inåt, som omsluter och stänger in - var det inte så jag sade för 12 månader sedan?)
OTACKSAM SJÄLVISK SJÄLVUPPTAGEN OINTRESSERAD
frihet säljs inte, reas inte ut: men finns där som en omöjlig hägring i horisonten
när tar törsten över och en faller ihop? och hur känns känslan av att vara ensam i en öde öken?
(dessa väggar som rör sig inåt, som omsluter och stänger in - var det inte så jag sade för 12 månader sedan?)
OTACKSAM SJÄLVISK SJÄLVUPPTAGEN OINTRESSERAD
frihet säljs inte, reas inte ut: men finns där som en omöjlig hägring i horisonten
när tar törsten över och en faller ihop? och hur känns känslan av att vara ensam i en öde öken?
onsdag, december 16
snurr, snurr, spinn, spinn
snurr, snurr, spinn, spinn
STOLAR KAN GE EN YRSEL.
snurr, snurr, spinn, spinn
DET FINNS MÅNGA FÖNSTER HÄR.
snurr, snurr, spinn, spinn
VILL ALDRIG MER STANNA.
snurr, snurr, spinn, spinn
ALLTING TAPPAR SIN TJUSNING.
snurr, snurr, spinn, spinn
STOLAR KAN GE EN YRSEL.
snurr, snurr, spinn, spinn
DET FINNS MÅNGA FÖNSTER HÄR.
snurr, snurr, spinn, spinn
VILL ALDRIG MER STANNA.
snurr, snurr, spinn, spinn
ALLTING TAPPAR SIN TJUSNING.
snurr, snurr, spinn, spinn
snälla, kan du hjälpa mig att fly?
åh, det blåser och snön yr och mörkret är tungt tyngre tyngst; örona fryser och hunden kör runt med nosen i snön. hästar brallar och jag springer in, till sista-minuten-skolarbeten och varm säng. och även om vi gråter nu kommer andra tider snartsnart (för jag fick ett fint julkort idag och skolan är ett nödvändigt ont).
tisdag, december 15
ge mig en vinterdrog
hon bär skygglappar.
stänger ute.
väntar på något annat.
trär garn genom öglor, virkar sig fram genom vardagen.
men en maska tappas och snart tappas alla: en luddig röd tråd är det som blir kvar.
stänger ute.
väntar på något annat.
trär garn genom öglor, virkar sig fram genom vardagen.
men en maska tappas och snart tappas alla: en luddig röd tråd är det som blir kvar.
måndag, december 14
söndag, december 13
BEEPIS
alltså, fredagen var fantastisk.
z, jonathan smallburn, alexandra och alla andra.
och vi såklart.
jag tittar mig omkring.
spanar över de gråa kullstenarna och de mörka hålen vilka fungerar som ögon på de som säger sig vara människor.
det är en söndag och det ser ut som en söndag: bakfyllor och sopor och spenderade pengar samsas med hundskitar och burkplockare och biobesökare.
jag skulle vilja romantisera mer än vad jag gör, men det är grådassigt och jag är inte särskilt förtjust i technicolor. då är svartvitt vackrare.
spanar över de gråa kullstenarna och de mörka hålen vilka fungerar som ögon på de som säger sig vara människor.
det är en söndag och det ser ut som en söndag: bakfyllor och sopor och spenderade pengar samsas med hundskitar och burkplockare och biobesökare.
jag skulle vilja romantisera mer än vad jag gör, men det är grådassigt och jag är inte särskilt förtjust i technicolor. då är svartvitt vackrare.
lördag, december 12
fredag, december 11
det finns ett max antal drömmar.
den exakta siffran är svår att komma underfund med.
att veta det precisa talet.
decemberhimlen är grå. tjock. tung av drömmar.
och ångest. träden är svarta strukturer vars knöggliga
armar sträcker sig genom dimman.
mot drömmen om en annan tid.
visst är det vackert när leran torkar på skorna
och händer rödfärgas av kylan.
(men det är helg och natten slukar oss nu)
den exakta siffran är svår att komma underfund med.
att veta det precisa talet.
decemberhimlen är grå. tjock. tung av drömmar.
och ångest. träden är svarta strukturer vars knöggliga
armar sträcker sig genom dimman.
mot drömmen om en annan tid.
visst är det vackert när leran torkar på skorna
och händer rödfärgas av kylan.
(men det är helg och natten slukar oss nu)
torsdag, december 10
knaprar. knastrar. krafsar.
bild
det bor möss i skåpen.
de kommer fram om natten,
då när människorna lagt sig.
de knaprar. knastrar. krafsar.
tar sig in där ingen annan når.
are we human or are we dancers?
fällor ställs fram, bakom godsakerna.
lockbeten och de som säger PANG.
möss har ingen plats i skåpen.
det är vad människorna tycker.
de som sover om natten.
just breathe, just believe
röken tränger in under skåpdörrarna,
värmen är oundviklig. men mössen:
knaprar. knastrar. krafsar.
som om ingenting händer.
som att de inte brinner inne.
we have the vision, now let's have some fun
människorna som sover om natten
vaknar inte av alarm och hettan.
de brinner inne. just som mössen
som bor i skåpen. och fällorna
säger PANG till ingen alls.
would you go along with someone like me?
onsdag, december 9
tisdag, december 8
sex och samlevnad. eller varför den här staden drar ner en.
det finns undervisning
som inte lär en någonting
inte i det syfte det är ämnat
men som lär en om
människors fördomar
och okunskap.
om de inlåsta positioner
människor sitter i.
om att en måste ta sig från
den lilla ort en bor i.
vi skulle kunna skylla det
på småortsmentalitet
eller villakvarterens bakgårdar,
men det vore att generalisera
och förkasta förorter.
det beror lika mycket på
föräldrar och massmedia
och omgivning.
för här någonstans
blandar "läraren" samman
jehovas vittnen med livets ord
och glömmer den tidigare "diskussionen"
för det finns plötsligt ett levande exempel,
en liten punkt i statistiken
som skiljer sig.
och jag tar gärna på mig
rollen att vara en av de outsiders
som undviks eller älskas,
smutskastas eller beundras.
för jag har inte klarat mig
18 långa långa år
utan att ha insett att
det enda en kan göra
är att skratta.
skaka på huvudet och
skratta.
det finns för många
idioter och inte tillräckligt
med tid.
jag
vill
ju
också
leva.
som inte lär en någonting
inte i det syfte det är ämnat
men som lär en om
människors fördomar
och okunskap.
om de inlåsta positioner
människor sitter i.
om att en måste ta sig från
den lilla ort en bor i.
vi skulle kunna skylla det
på småortsmentalitet
eller villakvarterens bakgårdar,
men det vore att generalisera
och förkasta förorter.
det beror lika mycket på
föräldrar och massmedia
och omgivning.
för här någonstans
blandar "läraren" samman
jehovas vittnen med livets ord
och glömmer den tidigare "diskussionen"
för det finns plötsligt ett levande exempel,
en liten punkt i statistiken
som skiljer sig.
och jag tar gärna på mig
rollen att vara en av de outsiders
som undviks eller älskas,
smutskastas eller beundras.
för jag har inte klarat mig
18 långa långa år
utan att ha insett att
det enda en kan göra
är att skratta.
skaka på huvudet och
skratta.
det finns för många
idioter och inte tillräckligt
med tid.
jag
vill
ju
också
leva.
headache.
vaknar med huvudvärk. det är så det blir med för få timmar sömn, ett lite för oroligt sinne.
sent kvällen innan säger en rödmosig moder:
"jag måste ha en del av ditt liv"
och hunden gnäller i ett hörn, väntar på något.
och visst är det okej,
att någon gång ibland
få skit för sitt liv och de
val en gjort
men gång på annan
och så snart en klivit
innanför dörren till
det de kallar hem
är lite för påfrestande
även för de mest tålmodiga.
för gränser finns.
och de kan nås snabbt.
men jag är glad
för att det finns
människor som
finns där.
men på samma
gång är jag så rädd,
så rädd
allt kan
raseras på en
liten sekund.
och jag är inte säker
på att jag orkar
mycket mer.
så trots
en fin dag
i övrigt,
somnar jag
med huvudvärk.
sent kvällen innan säger en rödmosig moder:
"jag måste ha en del av ditt liv"
och hunden gnäller i ett hörn, väntar på något.
och visst är det okej,
att någon gång ibland
få skit för sitt liv och de
val en gjort
men gång på annan
och så snart en klivit
innanför dörren till
det de kallar hem
är lite för påfrestande
även för de mest tålmodiga.
för gränser finns.
och de kan nås snabbt.
men jag är glad
för att det finns
människor som
finns där.
men på samma
gång är jag så rädd,
så rädd
allt kan
raseras på en
liten sekund.
och jag är inte säker
på att jag orkar
mycket mer.
så trots
en fin dag
i övrigt,
somnar jag
med huvudvärk.
måndag, december 7
monster.
Du sitter långt bak i bussen. River i sätets klädsel. Det är en tisdag en höst ett år, en tid du inte kommer minnas. Inte mer än känslan av ord som borrar sig in under huden, lämnar spår.
Åh, musiken kan försöka skölja bort hur mycket den vill men det hjälper inte mot svärtan i din tunna tonårssjäl. Herregud, alla vet varför du har långärmade tröjor och du tror väl inte på riktigt att nån vill vara din vän?
Ditt hår är slitet av lite för många färgningar, det röda nagellacket avflagnat. Du kommer gråta dig till sömns också den här natten, kladda svart svart kajal på kudden. Sov gott, monster.
Åh, musiken kan försöka skölja bort hur mycket den vill men det hjälper inte mot svärtan i din tunna tonårssjäl. Herregud, alla vet varför du har långärmade tröjor och du tror väl inte på riktigt att nån vill vara din vän?
Ditt hår är slitet av lite för många färgningar, det röda nagellacket avflagnat. Du kommer gråta dig till sömns också den här natten, kladda svart svart kajal på kudden. Sov gott, monster.
för jag är stumpkvinnan.
jag tycker om:
att väcka anna
mitt i natten
för att säga
"titta vad det är på teven!"
och se henne
le och säga
"jag lägger mig såhär,
så ser jag bättre"
och höra henne
somna några
minuter senare.
att väcka anna
mitt i natten
för att säga
"titta vad det är på teven!"
och se henne
le och säga
"jag lägger mig såhär,
så ser jag bättre"
och höra henne
somna några
minuter senare.
söndag, december 6
lördag, december 5
friday i'm in love.
det är alltid
lite speciellt
att vara nykter
en fredag.
i synnerhet
när flera
av ens vänner
är allt annat än det.
lite speciellt
att vara nykter
en fredag.
i synnerhet
när flera
av ens vänner
är allt annat än det.
fredag, december 4
december.
åh december,
kära december.
drar en linje
ett streck mellan
nu och då.
så simpelt.
jag minns
de rasslande
nycklarna.
de hasande
tofflorna.
skriken från
madrassrummet.
främst: ljuden.
och tårarna.
böckerna
som blev
min lilla
livlina.
och de många
pappren.
smileys.
pricka in
hur du känner
idag
den här
timmen
efter maten.
de som blev
itrugade maten.
de få
som fick gå ut
på egen hand
i den kalla, kalla
dagsluften.
att klamra fast
vid föräldrars
famn
(för det fanns
ingen annan)
och hej
livet
efter sjutton
långa år.
kära december.
drar en linje
ett streck mellan
nu och då.
så simpelt.
jag minns
de rasslande
nycklarna.
de hasande
tofflorna.
skriken från
madrassrummet.
främst: ljuden.
och tårarna.
böckerna
som blev
min lilla
livlina.
och de många
pappren.
smileys.
pricka in
hur du känner
idag
den här
timmen
efter maten.
de som blev
itrugade maten.
de få
som fick gå ut
på egen hand
i den kalla, kalla
dagsluften.
att klamra fast
vid föräldrars
famn
(för det fanns
ingen annan)
och hej
livet
efter sjutton
långa år.
torsdag, december 3
tystnaden i ett tomt hus.
under madrasserna:
smulorna.
de små kornen som egentligen inte betyder någonting alls.
men som egentligen gör det. mycket.
jag ser mig själv i slow motion, besluten jag fattar resulterar i bestående konsekvenser
men det är inte handlingarna som är den största boven, det är orden
de ord som spyr ut ur min mun, blir till en svart svart pöl på golvet.
däri samlas fulheterna.
smulorna.
de små kornen som egentligen inte betyder någonting alls.
men som egentligen gör det. mycket.
jag ser mig själv i slow motion, besluten jag fattar resulterar i bestående konsekvenser
men det är inte handlingarna som är den största boven, det är orden
de ord som spyr ut ur min mun, blir till en svart svart pöl på golvet.
däri samlas fulheterna.
onsdag, december 2
andas, darling, andas
det är svårt att blunda när en känner sig tvungen att titta. för att minnas. för att kunna berätta.
men sen när du väl sitter där, vad som känns tusentals år senare, kommer inga ord. för de fastnade under sängen, där du låg och tryckte i skydd från vardagsrummet med vad det innebar av röster som ljöd allt högre allt som timvisaren förflyttades på din bamseklocka.
och du kröp genom dammet, fram till dörren som stod på glänt. du såg och vände om, kastade dig in under sängen igen för att inte ta dig därifrån förrän vid den tid på dygnet då ringklockan gnäller.
så startade det om igen: en dag utanför rummet, en kväll under sängen. med små, små tjuvkikningar.
men för det mesta blundade du.
men sen när du väl sitter där, vad som känns tusentals år senare, kommer inga ord. för de fastnade under sängen, där du låg och tryckte i skydd från vardagsrummet med vad det innebar av röster som ljöd allt högre allt som timvisaren förflyttades på din bamseklocka.
och du kröp genom dammet, fram till dörren som stod på glänt. du såg och vände om, kastade dig in under sängen igen för att inte ta dig därifrån förrän vid den tid på dygnet då ringklockan gnäller.
så startade det om igen: en dag utanför rummet, en kväll under sängen. med små, små tjuvkikningar.
men för det mesta blundade du.
tisdag, december 1
where the lights are bright,
den första frosten.
springa till morgonbussen, stanna upp på grusvägen och känna kylan som omfamnar de kala händerna och solen som träffar ansiktet med faktisk värme. vända blicken mot groparna som blivit till vattenhål och nu är is. den sortens knastriga is som jag alltid måste knäcka. fortsätta springa, men idag är den gyttjiga stigen frusen och hård och en faller inte lika lätt.
på kvällen:
gräset glittrar, staketen glittrar, mina fötter och hundens tassar lämnar avtryck i den mjuka mattan.
det gnistrar. och det envetna regnet håller sig borta.
springa till morgonbussen, stanna upp på grusvägen och känna kylan som omfamnar de kala händerna och solen som träffar ansiktet med faktisk värme. vända blicken mot groparna som blivit till vattenhål och nu är is. den sortens knastriga is som jag alltid måste knäcka. fortsätta springa, men idag är den gyttjiga stigen frusen och hård och en faller inte lika lätt.
på kvällen:
gräset glittrar, staketen glittrar, mina fötter och hundens tassar lämnar avtryck i den mjuka mattan.
det gnistrar. och det envetna regnet håller sig borta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)