i väntan på döden.

du gör ett val när du är fjorton år gammal och håller fast vid det tills du är sexton år och står framför en glasdörr som känns så tung, så tung.
och du ångrar dig när alla redan känner varandra, när du uttalar ett namn fel, när du stirrar för mycket på någons bröst.
när det känns fel från första början.

731:an blir en färd mot ingenting; eller var den det hela tiden?
libertines och smiths och åh, this town kills you when you’re young, varje meter en ständig påminnelse om de närvarande tonåringar som sitter stirrande mot din rygg
men;
du kan följa med på den där resan till utholmen och stå där som ett fån och prata med en lärare och en elev och springa hem
och några dagar senare sätter sig någon vid dig i matsalen, går tydligen i din klass, du förstår inte, vet inte, vanorna har flutit bort och det finns inga rutiner
men de skapas.
röda korset och en flicka med vippande kjol som egentligen inte tycker om dig, men vi kan väl låtsas, för ett slag.
och du kan uthärda. ett läsår.
gå på lektionerna, göra dina läxor, skriva dina prov, hoppas på liv.
men det finns inte.
och du väntar på döden. du-dunk. du-dunk. du-dunk.
hjärtat fortsätter slå. för det är så det fungerar.

och hösten och vintern kommer, du hoppar av, du struntar i allt, du vill bara dö men vågar inte riktigt. du kommer tillbaka, för det är vad man gör, även om livet tycks mer skrämmande än döden.
och skolan börjar om; nya ansikten, samma lokaler, lärare som är glada att få återse dig.
verkligheten är endast något som bör flys ifrån och du dricker flera dagar i veckan för att stå ut. du kan förgöra mer än vad du kan bygga upp och du raserar varenda tillit.
det känns som att du alltid kommer gråta dig till sömns.
men allt kan förändras.
det kan falla på plats.
tider av dramatik kan följas av lugn, av väntan på framtiden men ändå kunna med att gå upp om morgonen. för att det finns någon som överträffar alla drömmar, alla förväntningar, alla sagor. kanske för att denne någon är verklig.
och du väntar inte längre på döden.

salen släcks ner magistern eller fröken träder in ljuset tänds med en fingerknäppning och mässan startar nej förlåt jag menar lektionen stolskrapandet låter som ett smärre uppror då eleverna slår sig ner efter att ha hälsat magistern eller fröken god morgon eller god dag med tillhörande herr eller fröken eller fru men ack! någon kommer sent någon knackar försynt skärrat på dörren någon går på tå in i i salen någon blir anfallen av skrikande hungriga gamar som hackar itu någon med sina näbbar nej jag skojade någon överlever

denne någon är irja. irja med det nästan vita håret, irja med de bruna ögonen, irja med den sammanbitna munnen.
irja som säger ”ursäkta att jag är sen” och kastar sig på första bästa stol. irja som rodnar så att håret tycks vara rosa.


irja kan kasta sig ut framför ett tåg. hon kan stå där på perrongen och känna marken vibrera inför det dundrande, ankommande färdmedlet. hon kan sucka, liksom avmätt, och titta på människorna omkring sig. dessa kontorsnissar, skolungdomar, skällande hundar, vacklande fyllon och sneglande gamlingar. hon kan se deras shoppingkassar och hungrande blickar. hon kan ångra sig.
för som död kan hon ingenting göra.


en kan tro att världen ska gå under om ett par dagar. en kan byta ut vartenda plagg i sin garderob för att lura sig själv att tro, att en blivit någon annan.
men: återvändsgränd.
illusionerna är i dylika fall av tunnaste glas och när en väl snubblar är fallet mot hård, kall betong, för glaset spricker och under den skyddande hinnan finns verklighet och åter verklighet.

denna verklighet är irjas:
att tappa orden och förtvivlat hoppas att de kommer tillbaka.
men ord försvinner för att inte återvända.

irja försöker slänga av sig rodnaden och blickar ut genom fönstret. där: kråkor som hackar och kacklar, kastar sig mellan grenarna på ett avklätt träd. kråkornas ögon är kalla, mycket kalla. och irja suckar. ännu en dag, ännu en kamp.

tittar på satellitbilder men det enda jag ser är landskap
ser på bilder från fukushima och känner kärnkraftverken samla kraft,
det här är 10-talet och världen lär inte av sina misstag
men jag har annat att tänka på; vilka ska få komma på min studentmottagning?
vad ska jag ha för klänning? och hur många glas champagne är vettigt att dricka?
det är inte tid för omtanke och medkänsla nu, det här är min tid och då måste jag
få klä mig i vitt och möta min egen död på ett lastbilsflak
kasta mig mot gatan för åh, det här är lycka?
tänker på chernobyl och tusen andra saker
men mest tänker jag på sekunden innan den första snön faller
och läppar som smakar blod och kaffe
kära liv
jag är på väg mot en existentiell kris för jag vill bli allt och göra allt
utan att slösa tid
men mest av allt vill jag ut och slåss i rymden
och glömma världen
igen

1, 2, 3; en dans utan koreografi

reciterar en dikt
och slår samman skorna
1, 2, 3
det här är en dans utan
koreografi
publiken på de glesa raderna
är lika apatiska som den hoande ugglan
utanför fönstret

inställsamma leenden
är a och o
för en lyckad föreställning
på en av de bakre stolarna
finns alltid någon kritiker
som hostar slem

fönstret kan öppnas
och ugglan kan flyga in
och befläcka varenda millimeter
men vad gör det?
publiken gäspar
någon snarkar
och fönstret kan stängas igen
utan gensvar, ingen andra akt

jag älskar att stå i rampljuset
jag älskar att bländas och slås ner
av vassa ord
som skär in i mitt ansikte
och skär ut varenda förnimmelse
av mig
jag älskar att svärta ner den vita skjortan
med mascaratårar
jag är en trollkarl, titta här, här är en hatt
och en kanin
du hade den bakom ryggen!
skriker någon
och publiken skrattar, för första gången
deras skratt är hesa, tänderna glesa, gulnade
och jag blir en fläck på scengolvet

ny kväll, ny publik:
1, 2, 3
en ständig dans
utan koreografi
en ständig vilja
att fly in i den svarta hatten

Asfaltsbarn (daterad 2009)

Vi var de som höll oss borta från hemmet på helgen, för våra föräldrar tittade på borgerliga program och drack vinet som fått bäst i test. Vi ville leva och satt i undergången mellan skolan och vägen till stan och kysste asfalten. Vi klottrade citat över betongen och sökte ständigt efter svar eller åtminstone bedövning från den verklighet de runt omkring oss kallade liv. Vi odlade cannabis bland slyn bakom idrottshallen och rökte den lördagsnätter när kylan kröp fram i asfalten och orden på ett banalt sätt trillade ur våra munnar. Jeansen var slitna och skavda vid knäna från timmarna vi tillbringade nigande, huvorna dolde otvättat hår och glömda löften om knivar och självömkan. 

Vi kommer aldrig bli som de, vi kommer flytta härifrån - var det inte så vi sade? I matteböckerna planerade vi framtiden och dess pulserande ovisshet lät oss för stunden blunda och inte se de sprickor som redan grävt sig in mellan oss. Pappersremsor och suddflagor täckte våra skrivbord efter breven vi skrev och tankarna vi delade med oss av. Flagnande husfärg och rostig billack, mögligt bröd och uppfläkta skosulor åh vad vi ville tro att vi var fattiga och levde på kärlekens bittra näring, men allt var i texterna vi skrev och orden vi förmätet sade. För när din pappas nya mersca stod parkerad vid det nymålade huset och kylskåpet alltid var välfyllt var vi långt från malätna poeter. Hur vi än slöt för gardinerna och drog upp volymen på musiken och sprejade slagord och latinska citat på skolans toaletter kom självinsikten som en jagande skugga och lät oss förstå att vi var bortskämda idioter med flyktiga drömmar. OM vi varit gatans barn, OM våra föräldrar arbetat i en fabrik, OM sorgkanterna någonsin funnits där då kanske vi skulle överlevt. Affischer med våra gudar längs väggarna och fransk och brittisk litteratur i bokhyllorna och alltid på gränsen till det vulgära. Vi sprang hand i hand i villaområdet och skrek "Fuck kärnfamiljen! Bryt normer!" Vi kämpade för att inte drunkna, inte vaggas in i trygghetens lugna vågor och bli de vi fruktade och avskydde. Kommer du ihåg manifesten vi skrev? Över röken möttes våra ögon och vi log; vi gjorde r e v o l u t i o n. 

Vi röstade på killar som lucior, vägrade skriva och säga något annat än hen när de försökte få oss säga han eller hon. Vi klädde oss som horor, gjorde groteska miner mot lärarna, gav fingret åt flåsande gubbar. Genom korridorerna gick vi med höga huvuden och hårda blickar, våra händer hårt sammanlänkade, stegen säkra och modet stort. Vi var oslagbara. Det tillkallades krismöten och våra föräldrar skilde oss åt, men vi klämde oss ut genom fönsterspringorna och sprang mot solnedgången. De sade att vi genomgick en en svår tid och att vi snart skulle inse fakta och växa upp. Vad vi skrattade åt deras ord! Vad vi sket totalt i dem! Det vi hade var så mycket större än en tonårsförälskelse och tillfällig övertygelse. Vi fortsatte, klistrade upp bilder på slaktdjur och trånga transporter, vägrade bära klänningar på skolavslutningen, klottrade SUG MIN KUK på alla IG-uppsatser i svenskan vi fick för att vi vägrade nämna kön och skapa normala karaktärer, dvs. de som hör till den friska formen av heterosexualiteten. 

Bilderna vi tog med min Syntax är strödda över sovrumsgolvet. Mellan dina framtänder en glipa, ditt leende sarkastiskt, retande, fantastiskt. Dina ögon stora och bruna och fulla av hopp. Din arm slängd runt mina axlar, jag tittar på dig med.. kärlek. En annan dag, en annan skepnad: renrakade huvuden och byxor så tajta att vi knappt kan böja oss ner, sminkade till det extrema i neonfärger, tunna streck till ögonbryn. Doc Martens på fötterna och på knogarna kladdat med bläck den andres initialer. Jag har ett fast tag om din midja, blicken suddig efter en joint, du ger min kind en slafsig kyss och har en hand runt mitt högra bröst. Jag älskade dig, jag älskar dig. 

När vi blev nedslagna utanför svartklubben i hålan vi bodde i och smakade asfaltens grus och fuktiga fimpar och den krassa trångsynthetens beska ton grät vi inte. Vi hade vetat att det skulle komma, att det var ofrånkomligt. Vi hade sagt att vi skulle fortsätta vara starka, att vi var genom blodet förenade, att ingen kunde stoppa oss. Men det var innan det hände på riktigt; blåtiror och blod i munnen, blåmärken och svidande hud. Du var mig plötsligt främmande; inga mer telefonsamtal under sömnlösa nätter, ingen ärrad hud under mina fingrar, ingen du.