PLEASE SHUT YOUR MOUTH, HOW CAN YOU SAY I GO ABOUT THINGS THE WRONG WAY?

och:
karvandet. det köttande karvandet i det innersta, bland vener och ådror och men kära hjärtanes, här tickar det, en bomb på väg att få vingar, ett hopp redo att sprängas.

den kalla luften får tänderna att isa och svalget att torka ihop.
snön: en evighet. och subjektet/objektet/karaktären: en tillfällig skapelse i en tillvaro fri från substans. inget är bra nog i ett samhälle byggt på framgång och erövringar.
här är misslyckandet din värsta fiende och det är du som bär skulden. alltjämt du.
eller ja, subjektet/objektet/karaktären.

en spegel kan infinna sig mitt framför en och en kan glo in i den och se subjektet/objektet/karaktären i ögonen, men ändock inte riktigt greppa, inte ta in, vem denna är.
få den svindlande vinande yrseln att allt är ett påhitt, att realiteten är uppbyggd av en konstant dagdröm.


sömnen är en tillfällig eskapism undan dagdrömmen. mardrömmen.
att vakna svettig bland lakanen och se klockan bli 03:44, för att somna om.

åren har nog slitit hårdare på mig.

vill försvinna från denna betungande känsla, hur draperiet dras ner, salongen släcks ner, det svartnar och INGEN kan svara på när det ljusnar igen

MARDRÖMMAR SJÄLVHAT AVSAKNAD ÅNGEST UTTRÅKNING

ÄR DET HÄR ALLT.

snön smälter och skiten spricker upp i solljuset
bländar mig med sin avsmak
kl.18 drabbas jag av detdärmörkretsomförgören vilket sätter sig
i mitt huvud, som får det att svälla, att vilja bryta sig loss
och jag skakar
vill ta bilen någonstans långt bort bara iväg
men inser att det kostar för mycket
så jag sätter på teven
men kan inte koncentrera mig
stänger av den
försöker andas liksom så många gånger förr
men erfarenhet är mest tid som lagts på tid
och upplevelser vilka slutligen format rutiner
för att kunna uthärda

jag sitter i skolans grupprum timmar i sträck
och studerar inför prov och läxor
och jag tänker ÄR DET HÄR ALLT
nej
men idag är det allt.

ATT DET INTE VAR FÖRGÄVES.

timmar i en
säng byggd av galler
väntandes på ett tecken
ATT DET INTE VAR FÖRGÄVES
att vi hade en chans
att det obotligt röda skulle
fortleva
slöt mig till att det trasats
sönder och krossade
mitt hjärta under dygnets
alla sekunder tills
allt som återstod var
några få korn vilka ekade
tomt i bröstkorgen.

lämnade sängen byggd av
galler
men andra sagor har inte
lyckliga slut
så jag har lagt samman
splittret och är nu i en
säng vidsträckt likt en äng
och hoppas
ATT DET INTE VAR FÖRGÄVES
att det obotligt röda
kan vara vänskap
(jag önskar att jag hade
kunnat göra dig lycklig
där och då)

är inte natten färdig.

kapsejsade tankar flyter upp till ytan och ropar efter en hamn, en famn, NÅGOT

och en termin kan te sig likt en ocean med dess stormar, vågor, vindar


jag vaknar kl 02.36 och tänker: är inte natten färdig.
är vi inte förbi mörkret
dessa mardrömmar; det lockande hotet, samvetet hämtat från realiteten, jakten på min uppfattning
och flykten, språngmarschen därifrån med dold identitet och andan som tappas nästan genast
jag kommer undan, men den där jäktade, jagade känslan förblir.

will nature make a man of me yet?

liksom jag utan jakten inte kan fortskrida kan jag inte heller jämte den leva
misären hänger gärna kvar,

höst 2006 och jag kastade födan
nerför toalettens outgrundliga gångar
inte av vilje, nej, aldrig av ren skär vilja
men detdärmörkretsomförgören sköt ner mig
gång på gång på gång
och jag var aldrig tillräckligt feg för att ducka
istället; detta hulkande

jag såg dig skjuta hoppet
nerför backen
och färga dina ögonlock svarta
jag hörde föräldrar ropa
liksom bortom en isolerad vägg
och jag trodde
att detta var allt som skulle kunna vara.

och alla har kriser.

det är grått. alltjämt grått där, i skymningen. snön vilar tyst på marken och ovanför den faller mörkret så sakteliga.
det krasande ljudet, likt kolbitar som gnids mot varandra, får snön att sjunka undan av trycket. trycket från bruna kängor i storlek 38, vilka stampar mot den rofyllda snön.
och flickan, som skorna tillhör, flåsar i takt med den undflyende snön. kråkorna i träden viskar över åkern. om vad, det vete enbart snön. till synes på befallning faller flickan, med ansiktet före, ner i den kalla, hårda snön. hon reser sig hastigt, tittar över axeln, men ingen har beskådat hennes fall. bara snön och kråkorna och åkern, den här gången.

att låta snön svälja en hel - hon lägger sig ner, med avsikt och blickar upp mot den ännu grådisiga skyn. hon hör skymningen falla bland grantopparna. kängorna har brustit vid sulorna och hennes fötter blir till is, blir avtrubbade, ingen känsel alls.
så, snön bryts. nu av tassar tillhörande en liten hund med varm tunga som smakat det mest. som nu slickar hennes rosiga hy och hennes blåaktiga näsa. men den dras in, då hundens ägare ropar. den lilla hunden viftar på svansen och springer sin väg. flickan reser sig upp. benen är ostadiga, darrande. hennes händer sticker, domnar, trummar. och hjärtat verkar slå lite långsammare än förut. hon gör ett försök att fly utan spår från åkern. men snön är förrädisk och sparar hennes kängors avtryck, samt hennes doft och mörka hårs lockar.

och nattens mörker är mycket svart. stjärnorna är släckta och månen med, vilket låter åkern försjunka i ett till kännes ofantligt svart hål. men hon kommer hitta hem.
det brukar hon göra.

2011 och jag,
har inte drunknat än
antar jag




hunden lägger sig i mitt knä
och suckar
verkligen med hela kroppen
sådär som han gör
precis innan sömnen slår till
och han blir tung mot mina ben

snön växer utanför fönstret
slår ut tågen som desperat försöker
rulla på hårt eftersatta spår
slår ut de som kanske inte är
vidare stadiga på fötterna
slår ut över marken
likt lakanet vilket bredes ut
över en enkelsäng
en kall kväll i januari
när frosten biter fast i fönsterkarmarna
och immar glasögonen
där jag går
i mörkret
detta ständiga mörker

och jag köper ett paket cigaretter
för jag vet att slutet kommer
i vilket fall som helst
när som helst