rimfrost och dimma och himlen av stjärnor
den ofrånkomliga kylan
hur har jag ork att vara kall när det tar så mycket kraft att försöka hålla värmen?
vi springer till vildingarnas land där inga gränser borde få finnas
när vi saktar in faller jag i snön en bit från spårvagnarna
vet att det onda kommer först efteråt
reser mig upp och skrattar
(för sensmoralen av alla berättelser är att vi ska skratta det läskiga i ansiktet & vi kan faktiskt inte rädda hela världen. bara en liten bit)
men sensmoraler är inte min grej och det här handlar om att överleva dagen. kvällen. natten.
och jag vet inte hur många piller hur många år en måste svälja för att komma över
men träden är vackra den här kvällen lyser vita i gatlyktsskenet
den bruna hunden skuttar som en annan kanin i snön kan du läsa i stjärnor och jag fryser om benen
dimman är våt och fastnar i halsduken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar