måndag, februari 1

2007-11-15: novell i svenskan.

Den totala tystnaden.

Jag springer nerför trappor, uppför trappor, fram och tillbaka mellan allt. I magen biter sig små djävlar fast och vill inte försvinna. Den halva mackan jag nyss åt knackar gång på gång mig i svalget.

Pappa kommer ut från sovrummet med håret som pekar åt alla håll. Trappan suckar för varje tungt steg han tar ner till undervåningen. Gröten flyter långsamt ut ur kastrullen och klibbar sig fast i allt som kommer i dess väg. Sked för sked äter pappa upp den medan jag står stampande bredvid.
- Vi måste åka nu!!
Jag stampar hårdare i golvet, studsar upp och ner, fäktar med armarna. Men pappa fortsätter sleva i sig den tröga gröten utan att ens ge mig en blick, än mindre göra en antydan till att svara mig.

Vi åker nu. Bort från mitt rum, där jag tänka utan mening, till platser där inget är säkert. Höga tallar virvlar förbi på den slingriga vägen. Bilen kränger av och an på vägen som är hal efter regnet som fallit i natt. Mina knogar vitnar när jag kramar påsen i min hand. Djävlarna skall inte få vinna den här gången. Jag sväljer ner dem gång på gång.
- Vänta lite, jag måste kissa.
Innan mina läppar format ljuden till protesterande ord har han stannat bilen och gått ut ur den.
Jag river sönder papperspåsen i min hand medan minuterna går. Remsor faller som glassplitter till golvet, just som jag slits itu och faller till marken för mitt meningslösa värde. Jag trycker upp dörren.

- Kommer du någon gång, eller?!

- Just vad jag tänkte fråga dig.

Han står mitt i en småländsk skog och ler mot mig.

- Hör du inte?

- Jag hör inte ett skit.

Jag börjar skratta. Stadens aldrig tystnande surr når inte hit. Här är bara grönska. Inga skrik, inget prat som ändå inte leder någon vart, inga djävlar i magen som biter sig fast för att aldrig vilja försvinna. Mina öron anstränger sig för att höra något, men hur mycket de än försöker höra livets sus är allt som hörs ingenting. Allt som finns är tystnad. Jag står. Pappa står. Ingen klockas ivriga tickande manar mig att springa. Här finns ingenting att göra. Jag bara står och är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar