jag hatar hur
ångesten tar tag i mig
och vräker undan allt annat
hur jag tenderar att
bli oresonlig.
jag som trodde
att jag slutat att gråta
här kommer floden
i samma andetag som
jag skriker och slår
i luften.
det är ju ingen som hör
för det är viktigare att
det blir städat och maten
blir klar
och vi får gardiner.
men ingen storm finns
utan att någon gång
bedarra.
och då är det nedmejat, rensat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar