o helga högtid.

hur ljuset
föll in mot väggen genom persiennen
hur ljuden utanför fönstret
var precis jämte
men ändock tusentals solår bort

grannens rörelser kunde efter
mörkrets infall skymta likt
skuggor in i mitt rum
jag brukade tänka
att det var en mördare
och att det nu var över
(äntligen)

det ständiga antagandet att
alla firar jul
blev till en febrig önskan
om sömn genom vintermånaderna
kanske därför jag föredrog
alla andra årstider framför
den kallaste
kanske därför jag ville
riva ner varenda julstake,
varenda julgran
varenda litet äckligt julpynt
som stack i mina ögon
för vid sömn krävs mörker,
åtminstone för min del.
och denna glittrande
bjällrande glättiga högtid
var allt annat än lämpad
för dvala

it's such a cold, cold town.

tänker;
det har gått ett halvår
tänker;
mitt hjärta dunkar snart ur min kropp
tänker;
fading like a flower (everytime you leave)
i din version
tänker;
släpp mig aldrig.

slå.

sparka på de som ligger!
men kom igen, sparka hårdare då
jag vill se blodet rinna längs hårt eftersatta
järnvägsspår
vill se det stänka upp på arbetsförmedlingens logga
på försäkringskassans dörr
spridas genom luften som en röd dimma
jag vill se moskéer brinna
vill se elden fatta tag i niqabs
och bränna sd till grunden
jag vill höra befolkningen skrika efter arbete
efter arbetsvillkor
efter rättigheter
vill höra ropen skalla genom riksdagens väldiga
salar
och eka vidare, genom länderna

jag vill se blodet och bränderna, höra ropen och dess ekon
vill se samhället rasa för att byggas upp på nytt

men under hela denna tid
kan jag inget göra för att påskynda skedet,
då det struktureras om
för jag isoleras i mig själv
och låter detdärmörkretsomförgören äta upp mig,
bit för bit för bit.

like some raven, at my window with a broken wing.

hur ögonlocken slöts för att inte öppnas mer,
inte den kvällen
natten

jag rensade min skrivbordslåda, men förstod inte vad jag sökte
bland föremål från andra tider, stunder, lägen

det är många ting vilka jag låter brinna innanför pannbenet
som maler och ringlar och skiter,
tills jag nästan förgås av mitt eget avfall
då blundar jag, igen, andas, igen
(du vet lättnaden som uppstår efter att omedvetet ha hållit andan?
den känslan, att ta ett djupt andetag och känna trycket en inte visste fanns där släppa)
och jag överlever mig själv, än en gång

abstinens, avsaknad

saknar dig så det gör ont
saknar dig så att min mage vrider sig om sig själv
saknar dig så sura uppstötningar samlas i min mun, förtvivlat irriterande
saknar dig så mina händer darrar och mina ögonlocks sluts,
för att öppnas fyllda av vätska
och jag saknar dig så mitt hjärta svider.

gymnasiet.

jag ser solen tändas och åter släckas
hör kajorna skratta sig hesa över
människornas rädsla
att bli anfallna, täckta med avföring
det ringer i kyrkklockorna
ding dong ding dong
ljudet skallar över nejden

ett godståg smattrar förbi och jag
jag slår mig ner i skolbänken,
samma skola som år 2007
och att tiden liksom förändrat
hela skikt
förminskat utrymmena,
vänt upp och ner på tillvaron.
hur jag trånats och förgjorts
i dessa korridorer
hur jag trott på vänskap igen
för att tappa tron snart, än en gång.

hur jag gråtande rasat ut från
lektioner
och tagit bussen hem till mamma
för att tröstas
och sedan svärtas ner om igen
mönstrens upprepande tendenser
men att ha överlevt
och blivit nostalgisk.

om hemlängtan.

hur självbestraffning
är en tillfälligt tillförlitlig
eskapism

men att likt unghästen
som bara vill galoppera bort
hoppa ur skaklarna,
rusa, bocka, stegra, skena

dessa utomstående orsaker;
att inse
det inte kommer inifrån
alltsammans
utan faktiskt
från andra

jag står på en perrong och vinden
rycker i mina händer, i mina ben,
i min kropp
i cigaretten
i den lilla lilla glöden
och jag
längtar
hem.