sammandrag från en blogg som aldrig riktigt tog fart, eller återvändandet:

filtsmaken i munnen, den där sträva bruna luddiga fräna smaken som knastrar mellan håliga tänder trappen som leder ner men aldrig ut-

sextusen hjärtslag och flera mil härifrån

men aldrig längre bort än tanken och dessa tankar

jag har ingenstans att fly men inte heller något att fly ifrån inget reellt hot men ändock; denna flyktkänsla jagad

du vet stirrande ögon som följer ens minsta rörelse, svetten som bryter ut och sprider sin sköna odör längs kilometerlånga korridorer fastän ingen egentligen ser för vem ser väl någon utan personlighet?
jag följer människor med blicken eller är de bara andar vi kan väl titta på nån spökfilm, ha, bli lite lagom ihopkrupet skrämda inte den där verkliga skräcken den som sätter sig som en jävla käpp i ens hjärna och som vägrar lossna trots att en lirkar och lockar och pockar

tittar på tv men ser bara flimmer radiotjänst jagar mig norrländsk dialekt som vill veta hur står det egentligen till med tv-avgiften och jag andas tungt springer som i en dröm; tungatunga steg i djupt mörkt vatten

det är som om polisen vore efter mig, varenda gång jag hör sirener blir jag osynlig eller försöker dessa illa utagerade roller jag kommer aldrig bli en skådespelare men det vill jag inte heller

amatör inom tusentals områden, expert inom noll jag vandrar håglöst genom stadsdelar kantade av uthuggna stenar är det en mur eller bara en skiljevägg, som ett draperi

här kommer jag, en räv från andra sidan fjorden

med svansen mellan benen och ansiktet sårat av piskande vindrutetorkare

våt i pälsen av saltvatten tång som klibbar mot benen

fräsande andetag och filtsmaken, den sträva filtsmaken




∞∞∞∞∞


idag började dammsugaren brinna.

jag vill bara bort härifrån.


∞∞∞∞∞





om att aldrig riktigt gå vidare

om hårda ord som hackar sig fram i väggarna

borrar hål i ens blotta uppenbarelse

ska vi leka att allting är bra? okej. det är bara att sluta ögonen och föreställa sig: ett fastklistrat leende som ser äkta ut, tomma ögon som ingen riktigt ser in i

skulle det vara bra? förlåt, jag glömde.

fasader som rämnar, murbruk som lossnar, en hund som slickar sig i skrevet

det är i smutsen jag vill kräla och där skall jag förbli


om att vilja skriva ner dem, få dem ur min kropp, och, hur löjligt det än kan låta; gå vidare






∞∞∞∞∞






kan endast fungera på sprit

ångorna som stiger upp från bensinen

jag slickar upp oljan som glider längs asfalten

regnbågar i skiten, bubblor som aldrig spricker


gråa bussväggar, luddiga och fyllda av tuggummin

alltid på väg mot eller bort från ett industriområde

det stängsel och den taggtråd som omgärdar en bilverkstad är

vad jag kallar hem

ruttna äppelskruttar och fimpar som fastnat i husväggar

vi springer genom vår barndomsstads raserade drömmar

drivna av 95-oktanig bensin och en känsla, en förnimmelse av

att det finns något annat






∞∞∞∞∞






ord som faller fel och tankar som eskalerar i ett rasande virrvarr

kemisk obalans du vet inte berusning utan snarare, balansen mellan olika ämnen som cikulerar runt runt och gör mig till den jag är

den här jävla kroppen som ingenting klarar, bara rasar samman ryggen som brister, fötterna som velar, psyket som bryts och rinner bort i spillror

du vet,

det är inte särskilt trevligt att somna på en kudde våt av tårar

kan tycka att en gjort det tillräckligt men uttorkad öken till hals och ömma ögon

säger något annat


och vid valfri tidpunkt på dagen:

KAN DU INTE BARA GÅ OCH LÄGGA DIG OCH INSE ATT INGEN JÄVEL BRYR SIG

INTE OM VAD DU SKA GÖRA I MORGON, INTE VAD SOM GÖR ONT, INGEN FUCKING JÄVLA TING

OCH I SYNNERHET INTE OM DITT ‘SKAPANDE’ HELLER


men efter tre veckor kanske allting blir bättre.

eller så blir det som högstadiet gymnasiet vad som helst som var skit: en evig nedräkning till slutet






∞∞∞∞∞






ord som faller fel och tankar som eskalerar i ett rasande virrvarr

kemisk obalans du vet inte berusning utan snarare, balansen mellan olika ämnen som cikulerar runt runt och gör mig till den jag är

den här jävla kroppen som ingenting klarar, bara rasar samman ryggen som brister, fötterna som velar, psyket som bryts och rinner bort i spillror

du vet,

det är inte särskilt trevligt att somna på en kudde våt av tårar

kan tycka att en gjort det tillräckligt men uttorkad öken till hals och ömma ögon

säger något annat


och vid valfri tidpunkt på dagen:

KAN DU INTE BARA GÅ OCH LÄGGA DIG OCH INSE ATT INGEN JÄVEL BRYR SIG

INTE OM VAD DU SKA GÖRA I MORGON, INTE VAD SOM GÖR ONT, INGEN FUCKING JÄVLA TING

OCH I SYNNERHET INTE OM DITT ‘SKAPANDE’ HELLER


men efter tre veckor kanske allting blir bättre.

eller så blir det som högstadiet gymnasiet vad som helst som var skit: en evig nedräkning till slutet






∞∞∞∞∞






för det är så jag känner mig:

i-n-f-r-u-s-e-n


trött på alltsammans; trött på att vara ingen alls ingenstans


trött på det här jävla språket; orden som fastnar i en ständigt ofruktbar jakt på mer


men jag kan bara ge dem mitt nederlag

min skitiga verklighet


och jag vill svälja ner allt, vill inte, orkar inte






∞∞∞∞∞






fragment ur en tillvaro:


och du vet jag tänker på det där med rasism, att nästan varenda människa tycks bära på åsikter om vad som är svenskt och hat när den svenskheten hotas

fastän svenskhet är en performativ akt, något vi gör - liksom vi gör genus, makt eller nästan vad som.


——


jag skulle vilja berätta om den konstanta eskapismen, om livet genom böcker musik filmer tv-serier och egna historier som vävs samman till ett jättenät av påhittade realiteter


—-


lyssnar på ett kolikbarns bekännelser och tänker på alla gånger jag stått och väntat på att livet ska börja och kanske gör jag det än, men vet också att inget händer med passivitet

och ändå faller jag så lätt dit


——


du kan räknar ner minuter, timmar, dagar, veckor

du kan flämta efter en framtid som ständigt befinner sig framför

och du kan visa avsky mot allt vad nutid heter

men det är där du är och där du skall förbli

n-u-t-i-d


himlen slocknar, jag traskar i slask och åter slask, lera och vatten och se upp för de hala fläckarna,

trampar runt i cirklar men kommer egentligen inte längre bort än hagalund

”borlänges manhattan”

och småstadsmentaliteten, trångsyntheten, samtidigt som alla är välkomna

jag spyr upp alla motsägelsefulla värderingar och uttalanden, spyr upp fördomar och förakt

samtidigt som jag bitter hatar allt och alla


——


trött på att förnedra mig själv; trött på att höra hur lätt det är att få jobb, att det finns fler sommarjobb i år, att det går att fixa

men vet du? nu skiter jag i den där hetsjakten. samlas i klumpade grupper och sållas ut baserat på egenskaper, kunskaper och erfarenheter. vara ett boskapsdjur, som väljs ut för att överleva eller slaktas.

ingen har något överseende med mig

varför skulle då jag ha överseende med diskriminering, underminering och förnedring?

det finns ingen anledning till det, för alltsammans är fucked up

det handlar bara om kontakter ändå, och att vara blond, trevlig, social och vältränad

jag är trött på all falskhet som omger cirkusen

å ena sidan välkomnas blandade grupper, dvs det är bra med killar och personer med namn/utseende som inte klingar helt ”svenskt”. som om det finns något som är ”svenskt”. svenskhet är bara en performativ akt jämte tusentals andra. en är inte svensk, en gör svenskhet.


och jag räknar ner dagar, räknar ner timmar och minuter, tills jag kommer härifrån

ständigt denna jakt på framtiden, som om den skulle kunna ge något annat

men den gör ju nästan alltid det

en annan tillvaro, ett annat sammanhang, en annan gemenskap, en annan kunskap

och det blir lite bättre för varje år, jag försöker åtminstone intala mig själv det, att dagar som samlas på dagar år som samlas på år ger ett mer moget jag

även fast flyktkänslan kommer över mig, även om kudden blir våt av tårar, även om allt känns fruktansvärt så blir det lite bättre





—-


vi kan väl tala om ett illamående som står en upp i halsen utan att kunna ta sig ut

att kräla runt bland lakanen, dag som natt, och gråtandes be om någon slags nåd

och vi kan väl tala om stressad vård och den ständiga heteronormativiteten

alla dessa antaganden

tills motsatsen bevisats






∞∞∞∞∞






en saga osagd

ett moln som rullar bort

jag är ett av tusen ansikten

och under varje sten

en annan skepnad


orden trillar mot min kind

tangenterna brinner

jag har 400 plagg i garderoben

men ingenting att ha på mig


händerna som stela grytvantar mot min kropp

ett hånleende täcker ansiktet

jag kastar bomber mot fienden

ligger i en skyttegrav mellan

idag och då


jag slickar damm från golvet

och tuggar tyg i takt med musiken

gillar du mig inte nu,

så gillar du mig aldrig






∞∞∞∞∞






och du vet, det kanske är nya tider nu

en ny stad och en ny lägenhet

men samma mörker som förgör en

och viktiga människor som inte

har tid att lyssna


varje gång en tenta, en läsning, ett prestationsmoment:

jag famlar i ett konstant mörker

och det känns som jag aldrig tar mig upp därifrån

bara gräver mig djupare ner


kanske borde jag berätta om vad jag gör

men ingen vet ju ändå vad genusvetenskap är

det enda jag gör är sova äta plugga gå i skolan träna

och så om igen

ser på ett avsnitt av breaking bad i veckan

och drömmer om att känna mig ha tid till att sy

men det går åt så många timmar till att kräla runt

på golvet och hata mig själv

och jag vet, ingenting blir bättre av det

men jag kan inte låta bli


jag drömmer att mina bröder gråter

och jag antar att det handlar om rädsla

att förlora

och oro. denna konstanta oro





…





ibland kommer jag hem från skolan

och skrikgråter

okej, det kanske är

efter varje gång jag varit där

förutom en gång

och vet du?

jag är trött

trött på att inte känna mig hemma

i en enda kontext

(förutom med j)

att ALLTID vara lite fel

inte riktigt rätt

och frågan är: kommer det alltid vara såhär?

alltid tvivla, ständigt självhat

orden som faller fel

och tungan ner i halsen






∞∞∞∞∞






jag är så fruktansvärt trött.