jag hör knappt
den brötiga ventilationen
längre
och jag kan inte säga att jag minns
när löven föll från träden
eller när mörkret kom
för att stanna
kanske var det
när en från telefonbolaget
ringde och vi kom fram till
att nej, jag ringer ju
faktiskt väldigt lite
och sms:ar knappt något alls
och jag ville skrika
TYCKER DU SYND OM MIG?
du som sitter där och försöker sälja
en nyare mobil och ett dyrare abonnemang
jag skulle inte kunna se mig själv
i spegeln
men det kan jag inte nu heller
så vad spelar det för roll,
egentligen
jag trampar samma mörka stigar
721:an fram och tillbaka
tullinge-stockholm
here we come
jag låtsas hitta på alla platser
men egentligen är jag lika
borttappad överallt
jag leker någon slags
”studenttillvaro”
ser hela tiden mig själv
i ett meta-perspektiv
och inser att jag gjort det
hela livet
att jag sett mig själv
som i en film
som spelas upp i
realtid
och den där filmen
ska föreställa mitt liv
jag flyttar fem timmar bort
för att, undermedvetet,
gå på en skola
som ser ut som aranäs
men fyllt med hipsters
och kanske är jag en av dem
vad är det ens
pendeltåget i tre minuter
den stora skogen
och de långa korridorerna
20 kvm och jag antar
att det här är vad jag
kallar hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar