fläk ut dig!
träng dig på!
ljug och le, ljug och le!
för du har något unikt.
du kan bli något.
kom igen.
det finns inte så många jobb.
det är bara att försöka.
aldrig ge upp.
ljuga och le, ljuga och le.
fläka ut sig.
tränga sig på.
sälja sin själ.
men det är värt det.
jag lovar.
varje dag
kan du säkert få
förnedra dig på arbetsplatsen.
och sen kan du få
undermåligt betalt.
men!
cv:et blir fylligare.
så ljug och le.
det blir roligt, ska du se.

RASTLÖSHETEN tar över och jag lyssnar på dålig amerikansk musik för att slippa tänka
men jag tänker ändå, på inlämningar och prov och redovisningar och sommarlovet
oron absorberar mina tankar och svärtar ner dem
men vad gör det
det går passerar snart, likt godståget i fjärran

påsklov.

utsikt från albaicín i granada




jag trodde att jag alltid skulle gråta mig till sömns
att jag alltid skulle bli ensam efter att alla andra lämnat
och att loven ständigt skulle förgöra mig
men åh,
jag tror jag flyger
och även om jag kanske går ner
är det aldrig botten jag når
bara en avsats
som leder upp igen

flamencouppvisning

och en pojkes händer har formats av gitarren

och det känns som om jag tappar fattningen

av saknad,

av syrebrist,

av vinet,

av gubben jämte var alkoholdränkta röst

hänger mot min kropp

därefter:

barer med lystna blickar och fingrar likt klor

en tequila-shot här,

en tequila-short där,

och jag hör barn tuta

bilar brista

glas skrika

men jag känner mig bortom

ser min skepnad gå på

kullerstenar prydda med

hund-exkremeter

ser min skugga vingla till av

sprit och värme

men jag, jag är

någon annanstans

på en plats cirka fyra timmar

med flyget bort

en kan tala ut och missförstånd som växt sig stora

kan krympa och försvinna in i en gränd i närheten av

plaza nueva

kall och hjärtlös krossar jag dem som står i min väg

för att söka tillfredsställa mitt aldrig sinande bekräftelsebehov

nej men, där överdrev jag

rätt brutalt

men det är så det blir

när en matas gång på gång

det sväller och en dag

spricker det

just som en irriterande finne

avskyn har känts som

isande vindar mot mina kinder

min näsa har färgats röd

som om den mött kyla

och tillvaron har kantats av att

undfly, undvika

jag har förlamats av den förgiftade luften

och tänkt

oj, vad en liten tändsticka kan göra!

jag har andats tungt mot telefoner

för att känna

att jag lever

men ändå

har jag träffats av kanonkulor

skjutna från Alhambra

denna saknad; denna värk

jag har ett krampaktigt grepp

om pennan för att inte förgås

av mig själv

en putt och jag faller handlöst,

baklänges ner till flygplatsen

och genom luftrummen

mot hem.

(den andalusiska hunden)

trettiotvå grader klockan 17:44,
duvorna samlar kring mina händer
vars fingrar är smaksatta med mariekex
på parkbänken mittemot tar
gubben fram en kanyl
och placerar mot sin arm

calle de arabes, calle san anton,
dunkin’ coffee,
hungern har blivit en konstant följeslagare
och jag förnimmer den knappt
här bodde garcía lorca,





här skrev han
trescientas rosas morenas
lleva tu pechera blanca
varje bokstav är ett hopp om liv,
jag vänder dem och väntar, väntar, väntar
men tiden rinner inte för det
och a-lagaren i garcía lorca-parken
gör pruttljud mot mig
och mumlar något oförståeligt
spanjorerna traskar långsamt i bredd
på sina korta ben
och jag rusar, rusar, rusar
vill så gärna klappa hunden
men tid finns inte
fastän den är
det enda som
existerar
i den kvalmiga, kvävande
luften.

alla rädslor måste uthärdas
och las calles vimlar av folk
just innan siestan börjar:
jag tar ett djupt andetag
och väntar in stöten

och sent en kväll
kanske en
mest av allt vill hem;
en lägenhet med otaliga
rum och badrum,
men en måste följa med
dem som som går tigande
och om en frågar
vart är vi på väg?
är svaret som vänt
mot en infantil
och lukten av bränd plast
sticker i näsan

bakgator med lortiga hundar
och containrar däri människor
med toviga hår
står grävandes efter någonting
och jag söker likväl:
söker en calle ut ifrån ledan
bort från de hånleende och
de som inget hellre vill se,
än mig falla.

en man sitter på en stol
och säger ‘guapa, guapa’
till varenda förbipasserande
men det enda jag hör
är det konstanta skriket från
mitt inre
åh, granada
led mig hem.