pang! en smäll av självömkan.

DET FINNS ALLTID DE SOM HAR DET VÄRRE.
de säger att det blir bättre sen men sen är inte nu och det är nu det är förjävligt.
livet är inte i technicolor, det är inte ens i svartvitt inte ens så enkelt kan vi ha det NEJ krångla till det med tusentals olika sorter som beblandas till en innehållsfattig sörja. det finns ingen anledning att leva, det finns ingen anledning att dö.

de kallar dig egocentrerad självupptagen otacksam medan du skriker JAG FÖRSÖKER BARA LEVA men du vet det här är ingen existens det är en tillvaro serverad på IKEA-porslin och där äts det familjemiddagar allting är lagom maten smakar bra det är brabrabra kanske åks det på charter eller skidresa vi kan väl göra något annat men nej nej det är så bra som det är.

du kanske försöker göra tonårsrevolt med hårfärger kläder musik böcker vänner kärlekar men det hela är en FAS SOM SNART GÅR ÖVER när den passerats återgår tillvaron till det normala, som det var menat, som det skulle bli och du tittar på bilder skrattar åt ungdomens tokiga dagar håhåjaja nu är det bullbak och ungar och det är bara att skratta bort det.

det är den där handen på perrongen du ska fatta det lilla steget som ska tas den banala meningen som ska sägas världen är för liten för dig;
att inte dö, men inte heller leva.