here is london, home of the brash outrageous and free

windsor, där en kusin, moster och morbror bor


lång väg i parken vid windsor castle


*turist*




portobello road i notting hill




notting hill och längre ner på gatan den "berömda" bokaffären

tänker för övrigt bo ett slag i east end.

AND I SAID NEVER NEVER AGAIN

höstlov. högskoleprov i morgon bittida, london tidigt på söndag. behöver verkligen komma bort, mest från mig själv. annars dör jag.

vaknar med feber, huvudvärk, näsblod, mens, yrsel. älska livet!!!

Jag har tappat ditt namn bland kaffefläckade dagbokssidor skrivna lite för sena nätter,
och jag vet inte längre vem jag är.

ibland tänker jag att du kanske ska se mig
(enfaldigt, jag vet)
även om du sitter nära, vet jag att du är långt bort
fortfarande blir jag nervös nära dig, fipplar med tändaren och ler fånigt, men du märker det inte längre (du har blivit för upptagen med annat)
när jag stod framför spegeln och hatade mig själv brukade du viska i mitt höra "jag hatar dig också". sedan kysste du mig och allt var bra igen. nu ropar du bara slött "sluta stå där och fåna dig".

jag tror inte du märker att jag klipper ut citat ur tidningen som du skulle tänkas gilla och lägger fram dem på matbordet. du bara sopar undan dem, utan att läsa, som smulor.


(jag vet att jag är löjlig, men jag kan inte glömma hur det en gång var)

en gång till, mars 2008

Det vi aldrig hade

du: fräknarna äter snart upp ditt ansikte, din skeva tand blänker till när du ler
jag: följer dina spår, jag är din hund; jag vill bara känna din doft

vi springer mot solljuset, gruset skär in i våra bara fötter,
händer som krampaktigt håller fast i varandra

om olycklig kärlek som jag skrev i april 2008 (ni vet alla vem det handlar om)

Om jag vore pojke skulle du ha sett mig

Om jag vore pojke skulle jag vara den som satt i trädkojan efter skolan. Jag skulle skriva vackra ord på baksidan av kvitton och ge dem till dig. Du skulle alltid le ditt leende och jag skulle veta att du visste att jag älskar dig. Vi skulle sitta i min trädkoja och dricka saft och hålla varandra i hand. Mina svarta lockar skulle envisas med att falla ner i mina ögon och jag skulle fösa bort dem med darriga pojkhänder. Dina ögon skulle glittra när du såg hur nervös jag blev av att du var där, just bredvid mig.

Vi skulle ligga på mage mittemot varandra och lösa ekvationer, du skulle alltid behöva peta på min näsa för att jag skulle sluta titta på dig. Jag skulle aldrig kunna förstå att du var min.

Jag skulle inte våga möta din blick när du höll din så stadig i min, du skulle skratta och säga "du är den finaste som finns". När du sade sådär skulle jag rodna och kittla dig; vi skulle rulla runt på trädkojans golv och det skulle alltid alltid alltid sluta med att vi låg där bredvid varandra på golvet och pustade. När du skulle sluta dina ögon för att drömma, skulle jag ge dig en puss på kinden. Du skulle ta din lilla hand i min skakiga och vi skulle somna tätt ihop.

Jag skulle vara den lyckligaste pojke som fanns.

tomhet på ett torg.

Jag står på ett torg. Luften är grå. På en bänk sitter en äldre man. Han har en ölburk i handen. Jag sätter mig jämte, pillar på min skjortknapp.

- Hur gammal är du? säger han, tar en klunk alkohol till fastän klockan bara är strax efter 12.
- 30 år.
Jag som bara är 21. Han nickar, drar samman de buskiga ögonbrynen.
- Har du barn?
- Nej.
- Det är bra, vänta med det.
- Vill du ha?
- Ja, sju stycken.

Han skrattar skockande, men verkar tro mig. Jag som aldrig ska ha barn.

Ur en plastpåse tar han fram en ny ölburk och öppnar den. Jag pillar fortfarande med min skjortknapp. Vi är de enda på torget. Det är söndag eftermiddag. Min mobil ringer, jag stänger av den. Mannen bredvid mig tittar på mig med grådimmiga ögon, plirar.

- Min fru lämnade mig för en annan för fyra år sedan. Hon tog med sig våra två barn. Jag har inte sett dem sedan dess.
Han verkar vänta på att jag ska säga något, så jag hmmar.
- Vet du vad jag saknar mest? Att ha någon som älskar en att säga god natt till.
Min morsa tyckte det var en bra idé att låta mig gå i en skola för bara pojkar. Magistern slog mig på fingrarna. De andra pojkarna sparkade ner mig i gruset på skolgården. Jag lärde mig ingenting.

Det mullrar från den mörka himlen och han plockar fram ett paraply från påsen, fäller upp det och håller det över oss.
- Jag trodde jag skulle dö. Men jag gick ut skolan, precis som de andra. Sedan träffade jag Marie. Och vi fick Per och Lisa. En sådan farsa de fick.

Regnet smattrar på paraplyet. Det är ett hål på min sida och dropparna rinner längs min nacke. Jag lägger en fuktig tidning på huvudet.

- När jag var i din ålder trodde jag att livet var färdigt. Att jag hade spikat allting. Jag är 52 nu. Kan du gå till Systemet för mig? De släpper inte in mig där.
- Okej.
Jag tar emot den hopknycklade hundralappen och reser mig från bänken.
- Glöm inte växeln!

Min skjorta blir våt. Jag går över torget, vänder mig om och vinkar till mannen. Han ler. Jag ser honom aldrig igen.

Imma på fönstren.
Tänker på bakfyllehuvudvärken jag aldrig upplevt.

tralalala lilla solljus, kom och drick ur mitt krus

Först följer en någons konturer i två år. Sedan raseras allt. Det är när sinnena kopplas samman, hörsel och syn och hjärnan vinner över hjärtat. När olyckliga kärlekar glömts bland nergråtna dagboksblad och sparade halsdukar, kan en ny tid starta. Den kan innebära att ingen kärlek väljs, för så länge en inget känner kan inget förloras. Det är så himla enkelt egentligen. Kasta sig runt vackra flickors nackar, trycka kroppar mot dansgolvsväggar, känna pulsen dunk-dunk-dunk-dunk allt snabbare.

Att sängen ständigt är kall och lukten försvinner för fort är en parantes. En parantes som sträcker sig längre och längre.

it pays to belong

ingenting består.

hjärtat har nästan stannat och ingen ser tårar i kudden

och mörkret faller snabbt nu

Det är höst och löven fastnar i dörrspringor medan jag gör allt för att inte falla, inte igen, inte så hårt. Marken ger vika för klackskor (de är aldrig mina) och sväljer tankar som inte blev till ord. Längre bort på grusvägen röker jag snabbt, ryckigt, händerna darrar. Det finns för många gropar och björkarna ser så späda ut, jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Jag tittar på den gråa oktoberhimlen och lyssnar på vinden, väntar in.

Summan av kateterna på kvadraterna ur hypofysen genom aortan är alltid lika med: jag vill dö.

jag dansar på tomma dansgolv, tar i händer som glider ur mina, sveper ner den sista spriten utan att blinka. det finns ingen kärlek kvar att hämta.