händer som ilningar

svarta blickar, svarta moln

stenar försvinner ner i djupet

och varenda tanke upplöses

i intet

glider som cigarettrök

upp mot den dimmiga himlen

tänker på drömmer som söndertuggas

av detdärmörkretsomförgören

tills en står med stoft i hand och

frågar sig: vart tog det vägen?

det som förmådde en uthärda

blir det som tvingar en nedåt

I BELIEVE THAT NO MATTER HOW HARD I TRY, I WILL ALWAYS DESPISE YOU

och en kanske vänder andra kinden till, för

det är vad vi lärt oss

bara tacka och ta emot

blunda och ignorera

för smärtan, även om den inte går över,

så lindras den

och jag vet att en kan välja enkla vägar

för att bli något

men jag vill inte hetsa

jag blir ju en clown

en dag ändå

I am moving house
A half-life disappears today

trodde jag gick längs en korridor

utan minor

men jag antar att bomber

ständigt finns,

redo att dentonera

över ens varelse

den senaste tiden:

rivsår i halsen,
rivsår i sinnet
vet inte var allt kommer ifrån
jag springer genom mörka korridorer
och plockar upp hundar från vägkanter
ny scen:
gräs, solen som sticker mig i ögonen
fyrhjulingar som dånar (det är fjärås, baby)
och hurtiga människor som promenerar

rivsåren svider.
att pressa sig själv mot döden.
kommer att tänka på att det ständiga illamåendet försvann
någonstans med gymnasiet
att detdärmörkretsomförgören till viss del lämnade sitt
fysiska tillstånd och blev till en känsla, enbart

det har bara gått fem år sen vi slutade
högstadiet.