om tystnad. (jag tappar orden)

vid insikten om ens intetsägande karaktär slår apatin sig ner just intill
en duktig flicka är en i mängden och om jag nu blivit ingen alls
varför fortsätta?
det är starka kvinnor uppfostrade att ta plats
(eller självlärda så) som säger de insiktsfulla
satserna
och kan skratta åt sig själva
utan självömkan när de snubblar på orden
en i marginalen kan fungera som en kunskapskälla
men inget mer
inget resonerande, ingen diskussion
MEN KÄRA LILLA VÄN, TA FÖR DIG DÅ!
men vem orkar ständigt kämpa mot
den värsta av fiender
en själv?

den där förtorkande tystnaden som stockar sig i halsen och blir till ett hest kraxande då ord väl försöker sippra ut, den irrande blicken som inte riktigt fastnar någonstans, de röda kinderna, svetten, fläckar på stolen, dessa små strider som egentligen inget betyder
men som ändå läggs på varandra och tycks gigantiska

femtioelva olika sorters mascara
och det brister nu;
hon kastar blod i handfatet och lägger
sig på det svala kaklet
att upphöra att existera vore att
bli benådad
sextioelva olika sorters plagg
och hon kastar lösnaglarna in i
spegeln,
de krossar den, skärvor, glassplitter
utan på inuti
sjuttioelva olika sorters känslor men
inte en enda som passar in i sammanhanget
i miljön, opasslig, feltryckt, en krumelur i marginalen
åttioelva olika sorters liv men inte ett enda
som fungerar för henne
med blodet och tårarna kommer självömkan
och självföraktelsen
nittioelva olika sorters människor men
inte en enda som vill vara jämte henne
stå där och ta i det feta, stripiga håret
se in i de röda ögonen
och säga
ryck upp dig, jävla sopa

110816:

en kan sitta i le jardin de luxembourg och se
turisternas brokiga skjortor blandas med
fransmännens eleganta stil
solen kan gassa och skuggan, på bänken
vara den främsta platsen
böcker kan läsas och vykort kan köpas
på en boulevard, kanske saint-germain

spanjorer, italienare, tyskar
det är semester på bakgatorna
där en man kan ligga och sova utanför en bar
utan att någon ens stannar till för att fråga
hur står det till?
i trappuppgångar kan människor sova
på smutsiga skummadrasser och illa
slitna sovsäckar
de kan plocka fram sina liggunderlag,
vända sig mot Mekka och be
samtidigt som bilarna susar förbi
och poliserna käkar på KFC.

i morgon börjar jag skolan.
den där skolan som jag började drömma om då varenda illusion om gymnasiet krossades och maldes ner till ett ingenting av klampande tonåringar
den där skolan som kanske inte varit en hägring i samma vidsträckta bemärkelse som gymnasiet var under högstadieåren, men ändock, ett mål, en belöning något annat.


och det kanske är det alltsammans handlar om, att testa och hata, pröva nytt och hata, för att slutligen slå sig till ro.
men jag vet inte. jag vet inte alls.