feriearbete.

tänker på 2666 saker
på dammtussar som jagar längs golven
på historier som inte förmås berättas
på hur saknad växer till en fruktansvärd ensamhet
och hur jag faller ner i apati
när fötterna värker, ryggen smärtar, brännsåren från strykjärnet ömmar,
händerna doftar gummi och rengöringsmedel
men det är verkligheten nu, den där påtagliga vuxenheten
jag-lever-inte-längre-i-en-drömvärld
(men schhh, låt dem inte höra, det gör jag egentligen)
och jag har räknat dagar så många dagar
och milligram från ett avgrundsdjup
men ändock, en vecka senare och jag lever trots allt
åtminstone mer än de levande döda
de som viskar om varandra i hörnen
och abrupt stannar upp då steg nalkas
åtminstone mer levande än de.

05.00

okej så jag skriker klockan fem på morgonen, eller är det en hund?, man kan aldrig veta säkert, jag är en hund, titta på mig, jag lägger mig på rygg framför dig för att du skall klia mig på magen, kanske ge mig en godis
men åh, trots mina animalistiska egenskaper förblir jag människa, denna förbannelse, denna retsamhet som drar i min strupe och låter framtiden rasera. för det är så det känns.
och jag skrikgråter nu, eller är det en hund?, äsch, vad spelar det för roll? jag slits ut ur min egen kropp och krälar runt på det av kiss smyckade golvet.
åh, dessa morgnar, dessa förhoppningar om att aldrig hamna där igen.
men det gör jag, bultande huvud, bultande kropp, en liten klunk vatten, men nej, det gick inte det heller.
jag slår mot en pappa långben och låtsas att jag bekämpar mig själv, men egentligen krälar jag ju bara, vill bara sitta i ditt knä och somna in.