rapsfälten är gula oceaner av sommar och molnen bildar konstellationer framför solen. ett strilt regn träffar i nacken och i ögonen och du dansar till joy division med kultcigg i ena handen och öl i den andra.
det stavas tillfällig lycka och du kan inte få nog, blir inte mätt på alkoholens förvridna ansikten eller de illegala substansernas inverkan. destruktivitet är ditt förnamn, ånger ditt efternamn.
men fånga dagen och hundratusen andra klyschor; snart störtar du just som maskrosorna vissnar och sommarluften blir kall.
söndag, maj 30
rumlar.
det går sönder
det
kanske ett hjärtas ven
kanske ett hjärnans blodkärl
.
rädslofeber
saknad
istället för musik: FÖRVIRRING!
& de blir aldrig sämre.
det är sommar nu.
måndag, maj 24
bomber.
deras ord faller
likt bomber och granater,
detonerar och ödelägger.
och hon säger,
det går att fly.
men håller fast vid något
som saknar värde.
ett kalhygge av
minnesskärvor,
en vision som begravts
innan den kommit till.
korthus byggs
men rivs genast ned
av de brutna löftenas
vindar
det är väsentligt att
gömma spår
och hålla fast vid
den imaginära bilden
av realiteten
skyffla undan förhoppningen
om en annan
sida
och förmå sig själv
att bli ett ingenting.
likt bomber och granater,
detonerar och ödelägger.
och hon säger,
det går att fly.
men håller fast vid något
som saknar värde.
ett kalhygge av
minnesskärvor,
en vision som begravts
innan den kommit till.
korthus byggs
men rivs genast ned
av de brutna löftenas
vindar
det är väsentligt att
gömma spår
och hålla fast vid
den imaginära bilden
av realiteten
skyffla undan förhoppningen
om en annan
sida
och förmå sig själv
att bli ett ingenting.
IT BEGAN IN HÄSSLEHOLM.
vinden tog tag i lönnlöven som for runt i cirklar, en dans i ensamhet.
det var maj år tvåtusennio och jag var plötsligt rädd, trots att det blommade och grönskade och jag var fri. en tågresa hem skulle resultera i en förskjutning bakåt och jag lade mig ner på bänken, blundade och lyssnade på susandet.
satte mig i bibliotekets fåtöljer, läste nästan hela invasion! och sedan: liv.
tvåtusentio och det förändras, packar väskan och blir nostalgisk. tänker att VERKLIGHETSFLYKT är det jag behöver mest även om saknaden kommer infinna sig.
för medveten om att det blir jobbigare för var gång att återvända 'hem', att ge upp friheten och känna kraven ta över hela ens nervsystem. jag släpper ändå,
det var maj år tvåtusennio och jag var plötsligt rädd, trots att det blommade och grönskade och jag var fri. en tågresa hem skulle resultera i en förskjutning bakåt och jag lade mig ner på bänken, blundade och lyssnade på susandet.
satte mig i bibliotekets fåtöljer, läste nästan hela invasion! och sedan: liv.
tvåtusentio och det förändras, packar väskan och blir nostalgisk. tänker att VERKLIGHETSFLYKT är det jag behöver mest även om saknaden kommer infinna sig.
för medveten om att det blir jobbigare för var gång att återvända 'hem', att ge upp friheten och känna kraven ta över hela ens nervsystem. jag släpper ändå,
söndag, maj 23
avlopp.
säljer min själ, nej, min kraft min kropp min ork
till de som därefter trycker ner mig i avloppens oändliga
tunnlar av sekret och extremeter
det handlar väl om självförsvar
eller asketism
härda ut det blir nog bättre snart ska du se
men kära auktoritet
det har sagts i nästan två årtionden
enfald är åtminstone någon form
av förnekelse
så länge du blundar existerar inte
ditt nervsystems kollaps
för så länge du blundar existerar inte
du
avstampet, satsen, är väsentlig
ifall en ska orka
kan inte svimma nu, kan inte
orsaka besvär
raderar spår innan de finns
det är smärtsamt att
inte höra hemma
kasta uppgifter och bördor på mig!
låt avloppet översvämmas av
er hysteri!
famlar tumlar flimrar
ser till att inte fastna i avloppets
tunna rör
det är så lätt hänt.
till de som därefter trycker ner mig i avloppens oändliga
tunnlar av sekret och extremeter
det handlar väl om självförsvar
eller asketism
härda ut det blir nog bättre snart ska du se
men kära auktoritet
det har sagts i nästan två årtionden
enfald är åtminstone någon form
av förnekelse
så länge du blundar existerar inte
ditt nervsystems kollaps
för så länge du blundar existerar inte
du
avstampet, satsen, är väsentlig
ifall en ska orka
kan inte svimma nu, kan inte
orsaka besvär
raderar spår innan de finns
det är smärtsamt att
inte höra hemma
kasta uppgifter och bördor på mig!
låt avloppet översvämmas av
er hysteri!
famlar tumlar flimrar
ser till att inte fastna i avloppets
tunna rör
det är så lätt hänt.
fredag, maj 21
AND I REMEMBER, PRAYING AT THE DINNER TABLE.
okänd terräng.
utan kompass, utan karta.
ändå:
viljan att fortsätta,
strunta i farorna, riskerna.
andetag.
utan kompass, utan karta.
ändå:
viljan att fortsätta,
strunta i farorna, riskerna.
andetag.
bakom ryggar.
orden som faller från
förtrodda munnar
dansar runt bland
strukturerade grupperingar
medan du, min naiva vän,
betror de slintande tungorna
med än fler vedträn
till deras baktalande eld
till sist:
orden spills från de
till brädden fyllda
föraktningarnas glas
(du blir ensamvarg)
förtrodda munnar
dansar runt bland
strukturerade grupperingar
medan du, min naiva vän,
betror de slintande tungorna
med än fler vedträn
till deras baktalande eld
till sist:
orden spills från de
till brädden fyllda
föraktningarnas glas
(du blir ensamvarg)
torsdag, maj 20
håller ett litet, litet liv i min hand (inte barn, aldrig barn): en darrande nos, slutna ögonlock, de små tassarna och öronen, det rosaaktiga skinnet. stryker med fingrarna över silkeslen päls och håller andan, suckar.
och på natten drömmer jag att vi sitter i en trappuppgång och pratar om de månader vi inte setts, om tankar och framtider och vad som händer i världen, om hur något har saknats den här tiden
sedan spenderar vi timmar i en dubbelsäng i ett hotellrum med utsikt över staden, dina läppar är mjukare än vad jag minns dem.
när jag vaknar är min kudde våt av tårar.
och på natten drömmer jag att vi sitter i en trappuppgång och pratar om de månader vi inte setts, om tankar och framtider och vad som händer i världen, om hur något har saknats den här tiden
sedan spenderar vi timmar i en dubbelsäng i ett hotellrum med utsikt över staden, dina läppar är mjukare än vad jag minns dem.
när jag vaknar är min kudde våt av tårar.
tisdag, maj 18
A DREADED SUNNY DAY (so let's go where we're wanted)
väggar,
jag kan inte längre
räkna mina fingrar
eller har de blivit
fler till antalet?
tak,
mitt skelett skär in i
köttet som ömmar något
förskräckligt
kan du sluta falla neråt
så skulle det underlätta
något otroligt
säng,
vagga mig nu till ro
för tapetklistret verkar
ha fastnat i min hals
och om jag skriker
när jag skriker
kommer inte
något ljud
alls.
jag kan inte längre
räkna mina fingrar
eller har de blivit
fler till antalet?
tak,
mitt skelett skär in i
köttet som ömmar något
förskräckligt
kan du sluta falla neråt
så skulle det underlätta
något otroligt
säng,
vagga mig nu till ro
för tapetklistret verkar
ha fastnat i min hals
och om jag skriker
när jag skriker
kommer inte
något ljud
alls.
söndag, maj 16
De säger att det blir bättre sen men sen är inte nu och det är nu det är förjävligt
(en omgjord version av första kapitlet till boken. samt bidrag till en novelltävling)
V är inte PER DEFINITION NÅGON ALLS.
V sover med LAKANET SLINGRAT RUNT BENEN.
I hens värld är ingenting SVART PÅ VITT ELLER VITT PÅ SVART.
V glömmer varje morgon att TVÄTTA ANSIKTET OCH LÄMNA SÖMNEN I SÄNGEN.
Idag, som råkar vara en måndag morgon (HELVETESDAGEN) sipprar solens enträgna strålar in genom gardinglipan och landar på V:s ansikte. BRA, eller inte: klockan är fem och dagen är inte så underbart vacker att hen önskar gå upp innan duvorna börjat kuttra. Men faktum är faktum och V lämnar galopperande mammutar och lekande lampor till någon med bättre gardiner och kanske med ANINGENS BÄTTRE MINNE, eftersom att dra för gardiner borde höra vanan till och inte glömmas bort bland matematikläxor och mjölkpaket.
Så, VIDARE ALLTSÅ, V sträcker på tårna och GRUBBLAR ÖVER LIVET, måhända vara väl tidigt för sådana djuplodande tankar men solen har en underlig effekt på hens humör och det varma skenet en dåligt ursäkt, men skadan är skedd och detdärmörkretsomförgören kommer över V.
DET ÄR SÅHÄR DET KÄNNS:
Famlande i mörkret, inget att gripa tag i ett långsamt fall mot den totala misären, en svart huva som träs över ens huvud, tejp över munnen, väggar som rör sig inåt, en snara som dras åt. Tusen hatiska känslor som på samma gång landar, detonerar, spränger det LILLA LILLA HOPP som återstår. JAG ÄR INGENTING VÄRD, JAG FÖRTJÄNAR INGENTING, NATTEN ÄR EN TILLFLYKTSORT DÄR JAG KAN SKÄRA I HUD OCH GLÖMMA LÖFTEN
Åter igen: solen som letar sig in, försurar trycker ner sveper undan. I det dansande dammmet ser V gårdagens kläder ligga skrynkliga på golvet, en tallrik med torkad pasta, fyra kaffekoppar, papper som bildar ett abstrakt mönster med texter skrivna med kladdig bläckpenna nätter när sömnlöshet jagar henom.
Klockan närmar sig sex, DET ÄR SÅDÄR med mörkretsomförgören det ljuger om tiden och döljer de skratt som försöker tränga sig igenom och bryr sig inget annat om än SIN EGNA FRAMFART.
V TÄNKER ÖVER SIN SITUATION.
V SER INGEN LÖSNING.
V ÖVERVÄGER SNAROR, KNIVAR OCH RAKBLAD.
V VILL INTE VARA EN KLYSCHA.
Därför knäcker V leder och knogar och bryter ben OSV. och tänker i klichéer:
I MORGON ÄR EN ANNAN DAG (men idag måste först överlevas)
DET ÄR BARA EN FAS.
FÅNGA DAGEN OCH MORGONSTUND HAR GULD I MUND
Magen vänder på sig, spyan klättrar i halsen, V riskerar tömma gul sur galla i den ensliga kaktusens kruka (kan man ha död på en kaktus? den ser uttorkad ut), men V sväljer ner och tänker på regn.
Regn det är fina grejer det, smattrar skönt mot taket, gör människor sura, sommarregn är det vackraste som finns.
Illamåendet LÄGGER SIG.
Strumpludd ligger bland de vita lakanen, sänggaveln lämnar svarta märken på de gulnande tapeterna.
V RÄKNAR SAKTA DAGARNA FRAM TILL SIN EGEN DÖD, transformation, uppvaknande, vad som helst bara det är något annat. Hen ser över alternativen och river i sitt skinn i ren tankfullhet, VAD VEM RÄDDA MIG SÖV MIG LÅT MIG FLY. Ur den obäddade, ännu kroppsvarma, sängen kommer ingen som magi stiga upp och lindra och hjälpa. V stryker svetten från pannan (solljus kan ha den effekten) och försöker traska upp från brunnsdjupet, GALAXMÖRKRET. Hen kravlar sig ur slingrande lakan och tilltryckta kuddar, bedömer kläderna på parketten vara dugliga och trär på sig dem. Det är dags att TA KÅL PÅ DE DÄR DJÄVLARNA. Med en fiktiv slaktkniv i sin högra och drömmenomlivet i den andra är V redo. Sömnen är kvarlämnad bland kvalstren i 90-sängen och ansiktet är otvättat, men V är stark.
V går längs spräckliga asfaltsgångar bland kedjerökande småbarnsföräldrar och nötta vardagsfrågor;
HAR DU HAFT EN BRA HELG? Givetvis, något annat vore fel att svara.
OCH ANNARS DÅ? Detdärmörkretsomförgören riskerar ta över mitt liv, skolan är bara en ursäkt att stiga upp, INGEN KAN ÄLSKA MIG.
Nej och nej och nej, V vill inte vara en del av den där jargongen som ingenting berättar och sakta klösas rivas täras sönder inifrån. Hen vill hugga med sin fiktiva slaktkniv, men är ingen VÅLDSAM FIGUR och nöjer sig därför med att artigt kliva vidare, mot en sönderslagen busskur. Det är tre minuter kvar tills bussen kommer körande längs evighetsvägen mot ingenstans och hen fördriver tiden med att läsa om bortsprugna katter och JOHAN WAS HERE och liknande meddelanden. De andra på busshållplatsen tittar knappt åt hens håll, stirrar resolut ner i asfalten eller på bilarna som susar förbi. MEN VISST, det finns de som hejar och ställer nötta vardagsfrågor och V svarar just som en ska och tiden går och bussen kommer och går och folk stiger av på byter ord tjafsar i telefon lyssnar på musik läser gratistidningar DÖR I TYSTNAD OCH ENSAMHET. V skriver JAG HAR INGET LIV i en anteckningsbok fylld med nedskrivna ord på lektioner då hen låtsas intresserad och vaken och levande (allt för betyg och resultat). På sätet bakom sitter någon och lyssnar på ljudbok, hörlurarna sipprar spridda ord om mördare och utredningar och allt vad det nu är; V vill mest bara sova, försvinna, inte hållas vaken av en raspig röst från någon uppenbarligen halvdövs mp3-spelare.
Genom korridorerna går hen med nedsänkt huvud, följer dammets rörelser över det hårda golvet, far med fingrarna över lossnande murbruk, struntar i smarta gliringar. ALLT ÄR MYCKET BÄTTRE I FIKTIONEN och kanske är det sant; hen har ingen kraft inget mod ingen O R K i denna verklighet och önskar sig bara någon annanstans vart som helst. V svarar på frågor ställda på sövande lektioner, snubblar in i sitt skåp, ristar TELL ME THIS DAY IS OVER på en ensam bänk i ett hörn av skolgården och torkar envist bort tårar som tränger fram, vill inte vara FULLSTÄNDIGT PATETISK.
På bussen hem en känsla av totalt och allkonsumerande misär, V vill bara komma hem (om en nu kan kalla det ett hem) och krypa ner i sängen och glömma den här dagen precis som alla andra. Solen trycker fortfarande fram, DET BÖRJAR BLI VÅR och V skymmer dess framfart med baksidan av handen. Nu kan ingen se ingen höra (föräldrarna där på nedervåningen räknas inte som någon) och hen snörvlar in i kudden smakar salt i munnen snorar på örngottet. JAG VILL DÖ JAG VILL DÖ JAG VILL DÖ (jag vill inte bli kvar här).
V vänder ögonen mot taket, RÄKNAR TOMHET OCH MELLANSLAG.
Hen vet att inget botar den MOLANDE KÄNSLAN INNANFÖR BRÖSTKORGEN, viskar ändå TA MIG HÄRIFRÅN till tystnaden i rummet. En ständig förhoppning om räddning som aldrig kommer. V somnar till det svischande ljudet av duvor som lyfter från trädtoppar.
V är inte PER DEFINITION NÅGON ALLS.
V sover med LAKANET SLINGRAT RUNT BENEN.
I hens värld är ingenting SVART PÅ VITT ELLER VITT PÅ SVART.
V glömmer varje morgon att TVÄTTA ANSIKTET OCH LÄMNA SÖMNEN I SÄNGEN.
Idag, som råkar vara en måndag morgon (HELVETESDAGEN) sipprar solens enträgna strålar in genom gardinglipan och landar på V:s ansikte. BRA, eller inte: klockan är fem och dagen är inte så underbart vacker att hen önskar gå upp innan duvorna börjat kuttra. Men faktum är faktum och V lämnar galopperande mammutar och lekande lampor till någon med bättre gardiner och kanske med ANINGENS BÄTTRE MINNE, eftersom att dra för gardiner borde höra vanan till och inte glömmas bort bland matematikläxor och mjölkpaket.
Så, VIDARE ALLTSÅ, V sträcker på tårna och GRUBBLAR ÖVER LIVET, måhända vara väl tidigt för sådana djuplodande tankar men solen har en underlig effekt på hens humör och det varma skenet en dåligt ursäkt, men skadan är skedd och detdärmörkretsomförgören kommer över V.
DET ÄR SÅHÄR DET KÄNNS:
Famlande i mörkret, inget att gripa tag i ett långsamt fall mot den totala misären, en svart huva som träs över ens huvud, tejp över munnen, väggar som rör sig inåt, en snara som dras åt. Tusen hatiska känslor som på samma gång landar, detonerar, spränger det LILLA LILLA HOPP som återstår. JAG ÄR INGENTING VÄRD, JAG FÖRTJÄNAR INGENTING, NATTEN ÄR EN TILLFLYKTSORT DÄR JAG KAN SKÄRA I HUD OCH GLÖMMA LÖFTEN
Åter igen: solen som letar sig in, försurar trycker ner sveper undan. I det dansande dammmet ser V gårdagens kläder ligga skrynkliga på golvet, en tallrik med torkad pasta, fyra kaffekoppar, papper som bildar ett abstrakt mönster med texter skrivna med kladdig bläckpenna nätter när sömnlöshet jagar henom.
Klockan närmar sig sex, DET ÄR SÅDÄR med mörkretsomförgören det ljuger om tiden och döljer de skratt som försöker tränga sig igenom och bryr sig inget annat om än SIN EGNA FRAMFART.
V TÄNKER ÖVER SIN SITUATION.
V SER INGEN LÖSNING.
V ÖVERVÄGER SNAROR, KNIVAR OCH RAKBLAD.
V VILL INTE VARA EN KLYSCHA.
Därför knäcker V leder och knogar och bryter ben OSV. och tänker i klichéer:
I MORGON ÄR EN ANNAN DAG (men idag måste först överlevas)
DET ÄR BARA EN FAS.
FÅNGA DAGEN OCH MORGONSTUND HAR GULD I MUND
Magen vänder på sig, spyan klättrar i halsen, V riskerar tömma gul sur galla i den ensliga kaktusens kruka (kan man ha död på en kaktus? den ser uttorkad ut), men V sväljer ner och tänker på regn.
Regn det är fina grejer det, smattrar skönt mot taket, gör människor sura, sommarregn är det vackraste som finns.
Illamåendet LÄGGER SIG.
Strumpludd ligger bland de vita lakanen, sänggaveln lämnar svarta märken på de gulnande tapeterna.
V RÄKNAR SAKTA DAGARNA FRAM TILL SIN EGEN DÖD, transformation, uppvaknande, vad som helst bara det är något annat. Hen ser över alternativen och river i sitt skinn i ren tankfullhet, VAD VEM RÄDDA MIG SÖV MIG LÅT MIG FLY. Ur den obäddade, ännu kroppsvarma, sängen kommer ingen som magi stiga upp och lindra och hjälpa. V stryker svetten från pannan (solljus kan ha den effekten) och försöker traska upp från brunnsdjupet, GALAXMÖRKRET. Hen kravlar sig ur slingrande lakan och tilltryckta kuddar, bedömer kläderna på parketten vara dugliga och trär på sig dem. Det är dags att TA KÅL PÅ DE DÄR DJÄVLARNA. Med en fiktiv slaktkniv i sin högra och drömmenomlivet i den andra är V redo. Sömnen är kvarlämnad bland kvalstren i 90-sängen och ansiktet är otvättat, men V är stark.
V går längs spräckliga asfaltsgångar bland kedjerökande småbarnsföräldrar och nötta vardagsfrågor;
HAR DU HAFT EN BRA HELG? Givetvis, något annat vore fel att svara.
OCH ANNARS DÅ? Detdärmörkretsomförgören riskerar ta över mitt liv, skolan är bara en ursäkt att stiga upp, INGEN KAN ÄLSKA MIG.
Nej och nej och nej, V vill inte vara en del av den där jargongen som ingenting berättar och sakta klösas rivas täras sönder inifrån. Hen vill hugga med sin fiktiva slaktkniv, men är ingen VÅLDSAM FIGUR och nöjer sig därför med att artigt kliva vidare, mot en sönderslagen busskur. Det är tre minuter kvar tills bussen kommer körande längs evighetsvägen mot ingenstans och hen fördriver tiden med att läsa om bortsprugna katter och JOHAN WAS HERE och liknande meddelanden. De andra på busshållplatsen tittar knappt åt hens håll, stirrar resolut ner i asfalten eller på bilarna som susar förbi. MEN VISST, det finns de som hejar och ställer nötta vardagsfrågor och V svarar just som en ska och tiden går och bussen kommer och går och folk stiger av på byter ord tjafsar i telefon lyssnar på musik läser gratistidningar DÖR I TYSTNAD OCH ENSAMHET. V skriver JAG HAR INGET LIV i en anteckningsbok fylld med nedskrivna ord på lektioner då hen låtsas intresserad och vaken och levande (allt för betyg och resultat). På sätet bakom sitter någon och lyssnar på ljudbok, hörlurarna sipprar spridda ord om mördare och utredningar och allt vad det nu är; V vill mest bara sova, försvinna, inte hållas vaken av en raspig röst från någon uppenbarligen halvdövs mp3-spelare.
Genom korridorerna går hen med nedsänkt huvud, följer dammets rörelser över det hårda golvet, far med fingrarna över lossnande murbruk, struntar i smarta gliringar. ALLT ÄR MYCKET BÄTTRE I FIKTIONEN och kanske är det sant; hen har ingen kraft inget mod ingen O R K i denna verklighet och önskar sig bara någon annanstans vart som helst. V svarar på frågor ställda på sövande lektioner, snubblar in i sitt skåp, ristar TELL ME THIS DAY IS OVER på en ensam bänk i ett hörn av skolgården och torkar envist bort tårar som tränger fram, vill inte vara FULLSTÄNDIGT PATETISK.
På bussen hem en känsla av totalt och allkonsumerande misär, V vill bara komma hem (om en nu kan kalla det ett hem) och krypa ner i sängen och glömma den här dagen precis som alla andra. Solen trycker fortfarande fram, DET BÖRJAR BLI VÅR och V skymmer dess framfart med baksidan av handen. Nu kan ingen se ingen höra (föräldrarna där på nedervåningen räknas inte som någon) och hen snörvlar in i kudden smakar salt i munnen snorar på örngottet. JAG VILL DÖ JAG VILL DÖ JAG VILL DÖ (jag vill inte bli kvar här).
V vänder ögonen mot taket, RÄKNAR TOMHET OCH MELLANSLAG.
Hen vet att inget botar den MOLANDE KÄNSLAN INNANFÖR BRÖSTKORGEN, viskar ändå TA MIG HÄRIFRÅN till tystnaden i rummet. En ständig förhoppning om räddning som aldrig kommer. V somnar till det svischande ljudet av duvor som lyfter från trädtoppar.
lördag, maj 15
fredag, maj 14
det liksom
sliter
ett hopp från ett sjuvåningshus
en fallande skugga
(ingenting)
korrigerad plåt
som möglar
lilla hoppet
kastad in i en busskur
fylld av
glassplitter.
den oöverkomliga känslan
av meningslöshet.
väljer konsekvens
varenda gång
för annars
händer inget.
TOMHETEN förtär långsamt
bit för bit
tuggar
sväljer
sköljer ner
livslust och
tillfredsställelse.
inlåst.
borde kanske rymma
rymmer kanske
flyr faktiskt
till en skånsk
småstad
till en annan
verklighet
om så bara
för några
dar.
tills dess:
inlåst.
sliter
ett hopp från ett sjuvåningshus
en fallande skugga
(ingenting)
korrigerad plåt
som möglar
lilla hoppet
kastad in i en busskur
fylld av
glassplitter.
den oöverkomliga känslan
av meningslöshet.
väljer konsekvens
varenda gång
för annars
händer inget.
TOMHETEN förtär långsamt
bit för bit
tuggar
sväljer
sköljer ner
livslust och
tillfredsställelse.
inlåst.
borde kanske rymma
rymmer kanske
flyr faktiskt
till en skånsk
småstad
till en annan
verklighet
om så bara
för några
dar.
tills dess:
inlåst.
torsdag, maj 6
vaniljkyssar.
ingen når riktigt ända fram.
till hennes nivå. till hennes läppar.
och alla svängande kjolar viftande lockelser
är lika upphetsande som döda djur vid vägrenar.
det är en konstant upprepning med fraser och ord
fingertoppar mot mjuk hud och kyssar utan smak.
hennes smakade alltid av vanilj.
och du tänker: om jag kysser varje flicka den här
staden har att erbjuda. då kanske. kanske. jag hittar
någon likadan.
men vaniljkyssar är högst utrotningshotade.
finns endast i ett exemplar kvar.
och henne får du inte tillbaka.
till hennes nivå. till hennes läppar.
och alla svängande kjolar viftande lockelser
är lika upphetsande som döda djur vid vägrenar.
det är en konstant upprepning med fraser och ord
fingertoppar mot mjuk hud och kyssar utan smak.
hennes smakade alltid av vanilj.
och du tänker: om jag kysser varje flicka den här
staden har att erbjuda. då kanske. kanske. jag hittar
någon likadan.
men vaniljkyssar är högst utrotningshotade.
finns endast i ett exemplar kvar.
och henne får du inte tillbaka.
tisdag, maj 4
dessa dagar, en taggtråd av apati i halsen som svider och river och ristar in
vem är väl jag att förtjäna någonting?
vi lär oss andas i en fyrkant och hyperventilerar
av ansträngningen
hjärnceller och levrarnas välmående
sups bort bit för bit varje helg
och vi klamrar fast i varandra
söker stöd som inte finns
lyssnar på regnet.
vem är väl jag att förtjäna någonting?
vi lär oss andas i en fyrkant och hyperventilerar
av ansträngningen
hjärnceller och levrarnas välmående
sups bort bit för bit varje helg
och vi klamrar fast i varandra
söker stöd som inte finns
lyssnar på regnet.
söndag, maj 2
nolltrefyrtioåtta.
det var aldrig hon, det var du.
det var du som skrev de förbannade orden, du som sprättade upp hennes hud.
hennes nervtrådar är avslitna, de tunna benen knäckta sade läkaren.
och du grät. skamsna tårar ner bland blodet i avloppen.
läkaren täckte över henne och kramade din axel med sin lena hand.
ringde några dagar senare och bjöd ut dig.
du tackade ja och inom ett år utbyttes ringar.
men alla nätter dansade hon framför dina stängda ögonlock.
hon viskade, så mjukt så mjukt:
SÄTT MIG PÅ VILKET TÅG VILKEN BUSS VILKEN FÄRJA SOM HELST
LÅT MIG UNDFLY DENNA TILLVARO
SOM ENBART FUNGERAR SOM
EN TRANSPORTSTRÄCKA MOT
SLUTET.
(det var aldrig mina ord)
och du vaknade alla nätter 03.48, samma tid som du ätit hennes andra kammare.
din hud kladdig av svett och järnsmaken det enda du kunde känna.
det var aldrig hon. det var du.
det var du som skrev de förbannade orden, du som sprättade upp hennes hud.
hennes nervtrådar är avslitna, de tunna benen knäckta sade läkaren.
och du grät. skamsna tårar ner bland blodet i avloppen.
läkaren täckte över henne och kramade din axel med sin lena hand.
ringde några dagar senare och bjöd ut dig.
du tackade ja och inom ett år utbyttes ringar.
men alla nätter dansade hon framför dina stängda ögonlock.
hon viskade, så mjukt så mjukt:
SÄTT MIG PÅ VILKET TÅG VILKEN BUSS VILKEN FÄRJA SOM HELST
LÅT MIG UNDFLY DENNA TILLVARO
SOM ENBART FUNGERAR SOM
EN TRANSPORTSTRÄCKA MOT
SLUTET.
(det var aldrig mina ord)
och du vaknade alla nätter 03.48, samma tid som du ätit hennes andra kammare.
din hud kladdig av svett och järnsmaken det enda du kunde känna.
det var aldrig hon. det var du.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)