ingen når riktigt ända fram.
till hennes nivå. till hennes läppar.
och alla svängande kjolar viftande lockelser
är lika upphetsande som döda djur vid vägrenar.
det är en konstant upprepning med fraser och ord
fingertoppar mot mjuk hud och kyssar utan smak.
hennes smakade alltid av vanilj.
och du tänker: om jag kysser varje flicka den här
staden har att erbjuda. då kanske. kanske. jag hittar
någon likadan.
men vaniljkyssar är högst utrotningshotade.
finns endast i ett exemplar kvar.
och henne får du inte tillbaka.
torsdag, maj 6
tisdag, maj 4
dessa dagar, en taggtråd av apati i halsen som svider och river och ristar in
vem är väl jag att förtjäna någonting?
vi lär oss andas i en fyrkant och hyperventilerar
av ansträngningen
hjärnceller och levrarnas välmående
sups bort bit för bit varje helg
och vi klamrar fast i varandra
söker stöd som inte finns
lyssnar på regnet.
vem är väl jag att förtjäna någonting?
vi lär oss andas i en fyrkant och hyperventilerar
av ansträngningen
hjärnceller och levrarnas välmående
sups bort bit för bit varje helg
och vi klamrar fast i varandra
söker stöd som inte finns
lyssnar på regnet.
söndag, maj 2
nolltrefyrtioåtta.
det var aldrig hon, det var du.
det var du som skrev de förbannade orden, du som sprättade upp hennes hud.
hennes nervtrådar är avslitna, de tunna benen knäckta sade läkaren.
och du grät. skamsna tårar ner bland blodet i avloppen.
läkaren täckte över henne och kramade din axel med sin lena hand.
ringde några dagar senare och bjöd ut dig.
du tackade ja och inom ett år utbyttes ringar.
men alla nätter dansade hon framför dina stängda ögonlock.
hon viskade, så mjukt så mjukt:
SÄTT MIG PÅ VILKET TÅG VILKEN BUSS VILKEN FÄRJA SOM HELST
LÅT MIG UNDFLY DENNA TILLVARO
SOM ENBART FUNGERAR SOM
EN TRANSPORTSTRÄCKA MOT
SLUTET.
(det var aldrig mina ord)
och du vaknade alla nätter 03.48, samma tid som du ätit hennes andra kammare.
din hud kladdig av svett och järnsmaken det enda du kunde känna.
det var aldrig hon. det var du.
det var du som skrev de förbannade orden, du som sprättade upp hennes hud.
hennes nervtrådar är avslitna, de tunna benen knäckta sade läkaren.
och du grät. skamsna tårar ner bland blodet i avloppen.
läkaren täckte över henne och kramade din axel med sin lena hand.
ringde några dagar senare och bjöd ut dig.
du tackade ja och inom ett år utbyttes ringar.
men alla nätter dansade hon framför dina stängda ögonlock.
hon viskade, så mjukt så mjukt:
SÄTT MIG PÅ VILKET TÅG VILKEN BUSS VILKEN FÄRJA SOM HELST
LÅT MIG UNDFLY DENNA TILLVARO
SOM ENBART FUNGERAR SOM
EN TRANSPORTSTRÄCKA MOT
SLUTET.
(det var aldrig mina ord)
och du vaknade alla nätter 03.48, samma tid som du ätit hennes andra kammare.
din hud kladdig av svett och järnsmaken det enda du kunde känna.
det var aldrig hon. det var du.
torsdag, april 29
tisdag, april 27
despise the ties that bind
jag vaknar klockan nollfemtrettiosex på morgonen. minns inget av mina drömmar, bara känslan av dem finns kvar. meningslöshet.
söndag, april 25
en skitstad
klockan 08.45 en söndag
stanken av sprit och skräpmat
hänger kvar
knappt några människor rör sig
tomburkar servetter spyor
pryder torget
att veta
jag kommer ge mig av
hindrar gallan att ta sig upp
och visst kommer det mörka
stanna kvar inuti
men människorna gatorna
bussarna upplevelserna namnen
kommer vara andra
kanske är det tillräckligt
det verkar tillräckligt.
klockan 08.45 en söndag
stanken av sprit och skräpmat
hänger kvar
knappt några människor rör sig
tomburkar servetter spyor
pryder torget
att veta
jag kommer ge mig av
hindrar gallan att ta sig upp
och visst kommer det mörka
stanna kvar inuti
men människorna gatorna
bussarna upplevelserna namnen
kommer vara andra
kanske är det tillräckligt
det verkar tillräckligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)