en dans i all sin löjlighet.

kom
ligg närmre
jag vill kvävas
av din hud
av min
löjeväckande skepnad.

och alla svåra ord

som blev till en dans

(låt oss strunta i dem)

de ser inte längre än

deras infantila näsor

når.

raljerar i skolböckerna del II eller avsittandet.

det är avsittandet
som sakta förtär
hammare mot skallbenet
röster i falsett
tidsbrist, tidshets
och tidsavsittning
rörs samman

därefter

rotuppryckningar

moder jord som yr

och packande

ett avslut

ner i kartonger

tomhet

sjukhusväggarna

bananflugorna i köket

det droppande munstycket

det finns inget att sakna,

raljerar i skolböckerna.

ruljans.

hål ska fyllas igen
ärr försvinna
tankar rekonstrueras.

och städarna cyklar hem
efter timmar av
tyst, effektiv, lågavlönad
smutsborttagning
vinden river ner späda björkar
i dess rasande framfart
och regnet slår mot vindtäta
regnjackor

i en bikupa surrar de
små, små skillnader
men mest likheter
de surrar runt;
ett tjatter kring ingenting

om du ska kunna förstå
lärarens prat
bör du spendera
fritidens timmar framför
en apparat som visar allt
i ett sken.


att det är någon slags
upptrappning
en sista sång nu
inneslutna,
tomma block
jagar framtiden genom
skolkorridorerna
bevittnar, betraktar, deltar i
relationer utan substans



och hur mår du egentligen
som kunde uthärda
i nästan tjugofem år
nåväl, ifall du står
på deras sida
antar jag att det
förenklas.

it's time to begin to live our lives.

följer spåren av tretton månaders uthärdan
nitton år och sex månaders väntan
ett hundratal böcker fyllda med illusioner
kläder befläckade av plågsamma minnen
och allt glassplitter
och alla ord som träffat skevt,
landat någonstans mellan sängen av galler
och taklampan som kastar ett svagt sken
över smutsen.
säger farväl till en station,
farväl till en hållplats.

men björkarna hänger sig.

men björkarna hänger sig.

men björkarna hänger sig
sparvarna skjuter sig
godhet har inte existerat
politikens valspurt är en lek
i smutskastning
de gjorde fel för några årtionden sen,
de har inte dragit oss upp ur krisen
alla fixar jobb, alla fixar välfärd
och jag dansar runtomkring
någon säger
medmänsklighet är förlegat
egoismen är din främsta egenskap
i ett samhälle byggt på
ingen insats utan vinst





där drakar landar.

du sa
att himlen håller på att rasa ner
att stjärnorna är pilbågar som avfyras
att marken går i höga vågor
och att solen brinner, skjuter eldbomber
likt en kanon

så jag tog dig till en plats
du inte sett förut
en plats vilken få känner till
när vi åkte dit
sa du
att stränderna är k-pistar som avlossar
hårda skott efter hårda skott
bang bang my baby shot me down
nynnade du
och jag strök dig över kinden, viskade
ser du? ser du?
du lyfte blicken från instrumentbrädan
dina ögon blev stora som äpplen
glasäpplen
sedan kastade du dig ut ur bilen
och sa till mig, som var strax bakom
är de på riktigt?
jag kunde bara nicka.
gigantiska, med vingar som inte verkade kunna
lyfta de där kropparna men som kunde
och svansarna som slog i marken
jag hade tagit dig
till
där drakar landar.

det är augusti, men:

brännässlorna svider än.

bland kvarlevorna av en uppväxthistoria.

stryker sanningarna
får dem att krevera;
att avstanna.
kastas ner i dyngan
i lejongropen
bland alligatorerna (för de är lite farligare än krokodilerna)
och får slå sig tillbaka, upp
en existens berättigar inte till ett liv
och du måste lära dig slåss, för
det här är dengråavardagen detmörkanuet
detlillahoppet som tvingas fortleva bland kvarlevorna
av en uppväxthistoria

rosens blomblad faller ner i den fuktiga jorden,
efter en stund av knäböjande kan låren krampa lite lätt
det är bara att ignorera
för det kommer bli värre.

etsar fast.


alla stenar längs grusvägar
som bevandras överkörs
alla atomer som utgör någon
slags illusionär realitet vilken
vi benämner värld

jag kan
gråta till solen
gråta till månen
gråta till stjärnorna
gråta till regnet haven stormarna vindarna
naturkatastroferna himlarna
men
jag kan inte
gråta till din amerikanska favoritteveserie.


hjälplös inför fienden.


och jag vill säga till barnen
att tomten är en pedofil,
en våldtäktsman
som ser till att
segregera
jag vill berätta att
lucia var en hora
och lussekatterna symboliserar
hennes oäkta barn
att russinen därpå är
råttorna som gnagde på
barnen där de levde
i slummen
för deras mamma var en hora
och de lämnades på gatan
men egentligen
är jag bara avundsjuk
för det jag
inte fick uppleva.
så förlåt mig, barn
jag är bitter.

regndroppar slår mot takfönstret, det som aldrig öppnas och därmed aldrig stängs
det finns en dröm och den är förlegad men;

tränger undan detdärmörkretsomförgören
det kommer finnas med ändå, en blinkande varningslampa om att
det i ett ögonkast kan gå åt helvete.

but don't bring that ghost round to my door, i don't wanna see him anymore.

billie the vision & the dancers




tystnaden
slås sönder
av ord som träffar
skevt.
ta och använd
historien och dess ångest
mot mig!
spy felstegen över mig!
jag tar inget skydd
undan tårarna
skapade av andra
(håll hårt nu)

infinnande.

ett skepp vars trä
luktar av framtiden
som syns där i fjärran
vi tillryggalägger sjömil efter sjömil
men verkar inte
komma närmre målet för det
bara om du
duellerat mot ett visst antal
pirater eller oduglingar av mer
allmänt slag eller om du
tjänat ihop en smärre förmögenhet
får du styra tillvarons roder.

i en liten eka ror vi till
en festivaltillflykt
tredje året nu
men när vi är tillbaka
får vi skrubba däcket
och tömma latrinen
tvätta bort spyor
och kasta ut råttor
men vi finner oss
i det
gör inte uppror
för
det får inga
resultat.