evolutionen och jag kommer inte överens.

Drömvåning

Jag är ständigt på jakt efter
en ny bostad
för att få reda på
att jag inte är ett dugg
lyckligare där heller.

Det är förstås helt
naturligt.
Hur ska jag kunna
hitta en lägenhet
när jag egentligen
vill bo i en fransk film?
En sådan långsam
där handlingen
är mycket enkel
och kameran förälskar sej
i förbipasserande kvinnor
i körsbärsröda kappor
och följer dagdrömmande skolbarn
genom alléer och parker
och då och då låter dem
släppa en ballong
upp mot trädkronorna.

Allt ackompanjerat av fingertoppar
melankoliskt vandrande
över ett pianos
känsliga tangenter.

*

Mäklaren bara stirrar på mej,
han har inget alls
i den vägen
men undrar om jag inte
är intresserad av en fräsch fyra
med högt läge
och terass.

Har den lyckligt slut?
Varje dag?

Det vet han inte,
men stammarna är bytta.


______________________________________________


Fräknar

En gång var vi alla spridda
partiklar i universum,
bara ett stoft,
en gång
innan vi kom samman.

Vissa få utvalda individer bär fortfarande spår
av det här gudomliga mönstret,
det prickiga
som överallt
i vår omgivning ska
påminna oss om undret:
ljusprickarna som faller in under
träden och spiller ner marken
under högsommardagarna,
den röda vallmons punkter på ett fält
eller de rörliga fläckarna
innanför dina ögonlock
sen du slutit dem mot solen.

Sandkornen på ett golv,
körsbärsträdens blomsnö om våren,
kaffekopparna från 30-talet
och den prickiga kannan
längst in i skåpet,
björkfröna på bilen om sensommaren.

Världen som humlan ser den,
grå, endast upplyst av färgpunkter,
stjärngruset i rymden.
Och förstås den yra och
lyckliga decembersnön,
som i en kärlekskomedi.

Och så alltså
de gudomligt utvalda
bland oss,
dessa lyckliga
som en gång en eftermiddag
blev bjudna hem till Gud
för att på en av hans stilla bakgårdar
få sola sej genom ett såll.



ur Evolutionen och jag kommer inte överens av Fredrik Lindström

the age of silence

And at night, when it's too dark to see, we find it necessary to gesture on each other's bodies to make ourselves understood.

- History of Love, Nicole Krauss

vad gör jag här

/jag ser det röda hålet i din smala kropp
jag önskar att jag var där
jag önskar att jag kunde lyfta upp dig
och bära dig därifrån
jag önskar att jag kunde prata med dig
jag skulle säga till dig att det går inte
att förändra världen med hat
det går bara att förändra världen med kärlek
fast jag vet inte
jag är inte längre säker
jag går ut på gatan
jag får en överdos av liv och verklighet/


bild

/och under våra fingertoppar
rörde sig glaset långsamt från bokstav till bokstav
vi blandade allt vi fick tag på
och gömde det i buskarna bakom fotbollsplanen
jag fick en tagg i örat när mörkret föll
och sedan var jag ensam i natten när tågen for förbi/

/emils kompis berättar för mig om när hon
fastnade med huvudet i en grind
brandkår och ambulans kom på två sekunder
men en annan gång var det
en fullgubbe som hade slagit sig
de ringde 112
men det kom aldrig någon ambulans
detta berättar en femårig flicka för mig
det kom aldrig någon ambulans/

/jag kommer ingenstans
hur det rusar genom mig
hur jag ligger stilla/


Ur vad gör jag här - en dikt av lukas moodysson

Pikisilmä, Svartöga

/Och jag trodde att allt var möjligt, jag hade ingen anledning att tvivla. Vi drömde inte om någonting som jag tyckte var omöjligt, bara om små, stora och underbara saker som inte krävde mer än att man hade någon att älska och tillräckligt med kärlek, och det hade vi ju i överflöd. Naturligtvis behövdes det lust att göra allt, men det hade vi också. Vi hade allt vi behövde för att förverkliga det vi önskade./


bild: ffffound

/Ibland kunde jag vakna av att det bultade i underlivet på samma sätt som mitt hjärta bultade. Jag vaknade av saknad efter tiden då mellanrummet mellan mina ben förvandlades till mitt hjärta./




At the age of thirty-seven she realised she'd never
Ride through Paris in a sports car with
the warm wind in her hair.


/Men mest av allt saknar jag stunderna när det är femton eller tjugo grader kallt och solen lyser på ett speciellt vis och snön knarrar under skorna sådär som den brukar när det är kallt. Och när man går till biblioteket är där tyst, kanske hörs några små ljud, prassel, dämpade ljud, viskningar, och man kan ströva omkring där hela förmiddagen, mitt bland fullradade hyllor och tomma korridorer. I bibliotekets doft.

Piki svalde varje gång hon sa ordet bibliotek.
Hennes lilla röst./


- ur Baby Jane av Sofi Oksanen