sticker in låren under armarna blir till missfostret
den stumma
skräcken  har ingen personlighet
har endast ett mantra men glömde
det någonstans mellan husen och lekplatsen
jag är inte mer än spåren som trampas upp i
gräset vid den första frosten 19.9 ; försvinnande,
flyktiga
maten på min tallrik ser ut som uppkastningar
men jag är nöjd så
rapar lydigt tackar och tar emot
en sörja kan faktiskt mätta

jag är inte mer än mina
misslyckanden
jag faller skrikandes ner mot furugolvet
och inga ord kan hindra den där sorgen som kommer över en
och avskyn som liksom nästlat sig in bland skämten en försöker harklandes dra för
att värja sig
---
det är stensteg mot asfalt en låt på repeat tusen ord som upprepas kan väl försöka andas lite

här var det frost redan i september

det regnade björkfrön igår, idag är det alldeles stilla.

jag tittar ut över ett kaos men ser bara mig själv.

skulle kunna säga att jag anfalls av detdärmökretsomförgören,

men det gör jag inte.

inte idag. inte igår.

går vid tunaån och bränner mig på insidan av vaderna på spretande ovilliga brännässlor.

röklukten bränner in genom väggarna.

jag andas in och ut, in och ut. räknar skåror i tapeten och vet inte riktigt var jag hör hemma

det är inte just i detta rum, detta kryphål, men kanske en bit bort.

orterna och platser bär sagonamn. gagnef. frostbrunnsdalen.

vi dricker ur magiska källor och känner oss som 8 år, kanske mest för att det är en skolutflykt

och vi nästan kallar läraren för fröken.

och det är varp och inslag och bandgrind och en väldig massa matte, men det går.

räddning finns tre timmar bort.

onekligen, ofrånkomligen:

kan
inte
andas
här.

som lukten av regn mot solvarm asfalt

det är currysåsens dag idag
och jag kväljer mig genom
timmar av sysslolöshet
promenaderna blir längre,
stegen tyngre, motviljan större
är det det här de kallar liv?
ett utkast som flimrar förbi, månader av trots
en röd pärm som skärs i bitar
vad är väl drömmar om inte stoft
jag famlar efter strömbrytare för att
kasta ljus över missmodet
men alla glödlampor är trasiga
och lampskärmarna fyllda med
ruttna småkryp

jag hostar damm i natt.

jag ser klockan slå från 1:17
och tillbaka igen
centrifugeringen är min vaggvisa
och mangeln min kudde
jag har inga tänder kvar,
och mina fötter är blodiga
av tappade nålar
nya lakan är så vita
att min andflämtning smutsar
ner dem
jag hostar damm i natt

och jag vill inte ta den enkla vägen ut igen
för hur ska jag kunna leva med mig själv
när jag kapitulerar inför minsta motstånd?
vägen dit är så lång kantad av detdärmörkretsomförgören
och röster som kallar
-gör något vettigt istället

jag stryker ut mitt förflutna,
ser det målas upp på en rutig kökshandduk