som lukten av regn mot solvarm asfalt

det är currysåsens dag idag
och jag kväljer mig genom
timmar av sysslolöshet
promenaderna blir längre,
stegen tyngre, motviljan större
är det det här de kallar liv?
ett utkast som flimrar förbi, månader av trots
en röd pärm som skärs i bitar
vad är väl drömmar om inte stoft
jag famlar efter strömbrytare för att
kasta ljus över missmodet
men alla glödlampor är trasiga
och lampskärmarna fyllda med
ruttna småkryp

jag hostar damm i natt.

jag ser klockan slå från 1:17
och tillbaka igen
centrifugeringen är min vaggvisa
och mangeln min kudde
jag har inga tänder kvar,
och mina fötter är blodiga
av tappade nålar
nya lakan är så vita
att min andflämtning smutsar
ner dem
jag hostar damm i natt

och jag vill inte ta den enkla vägen ut igen
för hur ska jag kunna leva med mig själv
när jag kapitulerar inför minsta motstånd?
vägen dit är så lång kantad av detdärmörkretsomförgören
och röster som kallar
-gör något vettigt istället

jag stryker ut mitt förflutna,
ser det målas upp på en rutig kökshandduk

vi kan väl tala om livet, ha, tala om barndomen, tala om framtiden, tala om allt som får mig att skoningslöst tappa förståndet

jag åker genom små landskap, jag åker genom stora landskap

jag tappar allt

jag försvinner ner i ett intetlöst hål där ingenting är som jag vill att det ska vara och kanske just därför är jag där

jag hoppar mellan olika sidor, olika stenar, olika vattenansamlingar

jag ser träden hopa sig och se ner på mig med en utmätande blick

käralivvadgördumedmig

går ner mig i dyn

och jag är en av clownerna men ändå inte; skulle inte kunna vara en av dem som ser på mig med förakt i blick
som om jag borde suga upp dammet med munnen men allra helst försvinna helt in i den vita väggen
jag har damm i näsan och munnen
och jag stör hela min omgivning
resignerar inför det faktum att jag är a-r-b-e-t-s-o-d-u-g-l-i-g
åtminstone då tjänsten involverar mänskliga varelser

när jag var liten, eller, kanske snarare: när jag inte förstod
när jag inte såg inte hörde eller
gjorde det fastän jag inte kunde pussla ihop det
se mönstret på tapeterna
varför jag inte vill återuppleva eller
varför jag avskyr uppgifter om barndomen
(vad är en barndom)
bara oförståelse och önskan om
mer
kanske lite som nu men ändå
värre
jag skall minnas mig till döds och sen ska jag
hugga av mig huvudet
för att slippa alla sinnen

kära dagbok, jag pluggar mig till döds.
när jag inte sysselsätter mig med detta morbida,
tänker jag på att göra saker jag inte kan med
efter att ha sett och läst om spanska inbördeskriget/franco-regimen
och vi återvänder till det där igen:
duharvälingetattklagapå
åtminstoneinteidittegnaliv

jag   vet   inte

klatschar huvudet mot väggen och vet
inte vart jag ska vägen
förutom till dig, så klart
men åh, denna existens

händer som ilningar

svarta blickar, svarta moln

stenar försvinner ner i djupet

och varenda tanke upplöses

i intet

glider som cigarettrök

upp mot den dimmiga himlen

tänker på drömmer som söndertuggas

av detdärmörkretsomförgören

tills en står med stoft i hand och

frågar sig: vart tog det vägen?

det som förmådde en uthärda

blir det som tvingar en nedåt