står på montana.

står på den lokala pizzerian
och faller mot gråt;
en flicka frågar sin mor
kan de svenska?
som om pizzabagarna vore djur i bur
där de svettas framför ugnar och hungrande människor
och yrseln slår till, jag hittar en stol, jag fokuserar blicken på den surrande kylen
jag kör farsans bil hem, en vräkig en med snygg plåt och fräsiga detaljer
en dag kanske jag också blir framgångsrik
en dag kanske jag drar ut spikarna som fäster mig fast vid andras förtjänster.
70 in i rondellen och oj vad det går, sladdar runt, pizzorna smetas ut över rutan, såsen rinner ner för sätena.
äsch då,
farsans bil är inte vidare vräkig och jag är alldeles för försiktig av mig för att göra något så dumdristigt som att köra i 70 in i en rondell!
jag måste leva upp till min duktiga flicka-image.
bara den uppehålls uppehålls allt det andra också.
äsch då,
pizza smakar som bäst uppslickad från bilsätet.

feriearbete.

tänker på 2666 saker
på dammtussar som jagar längs golven
på historier som inte förmås berättas
på hur saknad växer till en fruktansvärd ensamhet
och hur jag faller ner i apati
när fötterna värker, ryggen smärtar, brännsåren från strykjärnet ömmar,
händerna doftar gummi och rengöringsmedel
men det är verkligheten nu, den där påtagliga vuxenheten
jag-lever-inte-längre-i-en-drömvärld
(men schhh, låt dem inte höra, det gör jag egentligen)
och jag har räknat dagar så många dagar
och milligram från ett avgrundsdjup
men ändock, en vecka senare och jag lever trots allt
åtminstone mer än de levande döda
de som viskar om varandra i hörnen
och abrupt stannar upp då steg nalkas
åtminstone mer levande än de.

05.00

okej så jag skriker klockan fem på morgonen, eller är det en hund?, man kan aldrig veta säkert, jag är en hund, titta på mig, jag lägger mig på rygg framför dig för att du skall klia mig på magen, kanske ge mig en godis
men åh, trots mina animalistiska egenskaper förblir jag människa, denna förbannelse, denna retsamhet som drar i min strupe och låter framtiden rasera. för det är så det känns.
och jag skrikgråter nu, eller är det en hund?, äsch, vad spelar det för roll? jag slits ut ur min egen kropp och krälar runt på det av kiss smyckade golvet.
åh, dessa morgnar, dessa förhoppningar om att aldrig hamna där igen.
men det gör jag, bultande huvud, bultande kropp, en liten klunk vatten, men nej, det gick inte det heller.
jag slår mot en pappa långben och låtsas att jag bekämpar mig själv, men egentligen krälar jag ju bara, vill bara sitta i ditt knä och somna in.

i väntan på döden.

du gör ett val när du är fjorton år gammal och håller fast vid det tills du är sexton år och står framför en glasdörr som känns så tung, så tung.
och du ångrar dig när alla redan känner varandra, när du uttalar ett namn fel, när du stirrar för mycket på någons bröst.
när det känns fel från första början.

731:an blir en färd mot ingenting; eller var den det hela tiden?
libertines och smiths och åh, this town kills you when you’re young, varje meter en ständig påminnelse om de närvarande tonåringar som sitter stirrande mot din rygg
men;
du kan följa med på den där resan till utholmen och stå där som ett fån och prata med en lärare och en elev och springa hem
och några dagar senare sätter sig någon vid dig i matsalen, går tydligen i din klass, du förstår inte, vet inte, vanorna har flutit bort och det finns inga rutiner
men de skapas.
röda korset och en flicka med vippande kjol som egentligen inte tycker om dig, men vi kan väl låtsas, för ett slag.
och du kan uthärda. ett läsår.
gå på lektionerna, göra dina läxor, skriva dina prov, hoppas på liv.
men det finns inte.
och du väntar på döden. du-dunk. du-dunk. du-dunk.
hjärtat fortsätter slå. för det är så det fungerar.

och hösten och vintern kommer, du hoppar av, du struntar i allt, du vill bara dö men vågar inte riktigt. du kommer tillbaka, för det är vad man gör, även om livet tycks mer skrämmande än döden.
och skolan börjar om; nya ansikten, samma lokaler, lärare som är glada att få återse dig.
verkligheten är endast något som bör flys ifrån och du dricker flera dagar i veckan för att stå ut. du kan förgöra mer än vad du kan bygga upp och du raserar varenda tillit.
det känns som att du alltid kommer gråta dig till sömns.
men allt kan förändras.
det kan falla på plats.
tider av dramatik kan följas av lugn, av väntan på framtiden men ändå kunna med att gå upp om morgonen. för att det finns någon som överträffar alla drömmar, alla förväntningar, alla sagor. kanske för att denne någon är verklig.
och du väntar inte längre på döden.

salen släcks ner magistern eller fröken träder in ljuset tänds med en fingerknäppning och mässan startar nej förlåt jag menar lektionen stolskrapandet låter som ett smärre uppror då eleverna slår sig ner efter att ha hälsat magistern eller fröken god morgon eller god dag med tillhörande herr eller fröken eller fru men ack! någon kommer sent någon knackar försynt skärrat på dörren någon går på tå in i i salen någon blir anfallen av skrikande hungriga gamar som hackar itu någon med sina näbbar nej jag skojade någon överlever

denne någon är irja. irja med det nästan vita håret, irja med de bruna ögonen, irja med den sammanbitna munnen.
irja som säger ”ursäkta att jag är sen” och kastar sig på första bästa stol. irja som rodnar så att håret tycks vara rosa.


irja kan kasta sig ut framför ett tåg. hon kan stå där på perrongen och känna marken vibrera inför det dundrande, ankommande färdmedlet. hon kan sucka, liksom avmätt, och titta på människorna omkring sig. dessa kontorsnissar, skolungdomar, skällande hundar, vacklande fyllon och sneglande gamlingar. hon kan se deras shoppingkassar och hungrande blickar. hon kan ångra sig.
för som död kan hon ingenting göra.


en kan tro att världen ska gå under om ett par dagar. en kan byta ut vartenda plagg i sin garderob för att lura sig själv att tro, att en blivit någon annan.
men: återvändsgränd.
illusionerna är i dylika fall av tunnaste glas och när en väl snubblar är fallet mot hård, kall betong, för glaset spricker och under den skyddande hinnan finns verklighet och åter verklighet.

denna verklighet är irjas:
att tappa orden och förtvivlat hoppas att de kommer tillbaka.
men ord försvinner för att inte återvända.

irja försöker slänga av sig rodnaden och blickar ut genom fönstret. där: kråkor som hackar och kacklar, kastar sig mellan grenarna på ett avklätt träd. kråkornas ögon är kalla, mycket kalla. och irja suckar. ännu en dag, ännu en kamp.

tittar på satellitbilder men det enda jag ser är landskap
ser på bilder från fukushima och känner kärnkraftverken samla kraft,
det här är 10-talet och världen lär inte av sina misstag
men jag har annat att tänka på; vilka ska få komma på min studentmottagning?
vad ska jag ha för klänning? och hur många glas champagne är vettigt att dricka?
det är inte tid för omtanke och medkänsla nu, det här är min tid och då måste jag
få klä mig i vitt och möta min egen död på ett lastbilsflak
kasta mig mot gatan för åh, det här är lycka?
tänker på chernobyl och tusen andra saker
men mest tänker jag på sekunden innan den första snön faller
och läppar som smakar blod och kaffe
kära liv
jag är på väg mot en existentiell kris för jag vill bli allt och göra allt
utan att slösa tid
men mest av allt vill jag ut och slåss i rymden
och glömma världen
igen

1, 2, 3; en dans utan koreografi

reciterar en dikt
och slår samman skorna
1, 2, 3
det här är en dans utan
koreografi
publiken på de glesa raderna
är lika apatiska som den hoande ugglan
utanför fönstret

inställsamma leenden
är a och o
för en lyckad föreställning
på en av de bakre stolarna
finns alltid någon kritiker
som hostar slem

fönstret kan öppnas
och ugglan kan flyga in
och befläcka varenda millimeter
men vad gör det?
publiken gäspar
någon snarkar
och fönstret kan stängas igen
utan gensvar, ingen andra akt

jag älskar att stå i rampljuset
jag älskar att bländas och slås ner
av vassa ord
som skär in i mitt ansikte
och skär ut varenda förnimmelse
av mig
jag älskar att svärta ner den vita skjortan
med mascaratårar
jag är en trollkarl, titta här, här är en hatt
och en kanin
du hade den bakom ryggen!
skriker någon
och publiken skrattar, för första gången
deras skratt är hesa, tänderna glesa, gulnade
och jag blir en fläck på scengolvet

ny kväll, ny publik:
1, 2, 3
en ständig dans
utan koreografi
en ständig vilja
att fly in i den svarta hatten