onsdag, november 17

abstinens, avsaknad

saknar dig så det gör ont
saknar dig så att min mage vrider sig om sig själv
saknar dig så sura uppstötningar samlas i min mun, förtvivlat irriterande
saknar dig så mina händer darrar och mina ögonlocks sluts,
för att öppnas fyllda av vätska
och jag saknar dig så mitt hjärta svider.

torsdag, november 11

gymnasiet.

jag ser solen tändas och åter släckas
hör kajorna skratta sig hesa över
människornas rädsla
att bli anfallna, täckta med avföring
det ringer i kyrkklockorna
ding dong ding dong
ljudet skallar över nejden

ett godståg smattrar förbi och jag
jag slår mig ner i skolbänken,
samma skola som år 2007
och att tiden liksom förändrat
hela skikt
förminskat utrymmena,
vänt upp och ner på tillvaron.
hur jag trånats och förgjorts
i dessa korridorer
hur jag trott på vänskap igen
för att tappa tron snart, än en gång.

hur jag gråtande rasat ut från
lektioner
och tagit bussen hem till mamma
för att tröstas
och sedan svärtas ner om igen
mönstrens upprepande tendenser
men att ha överlevt
och blivit nostalgisk.

onsdag, november 3

om hemlängtan.

hur självbestraffning
är en tillfälligt tillförlitlig
eskapism

men att likt unghästen
som bara vill galoppera bort
hoppa ur skaklarna,
rusa, bocka, stegra, skena

dessa utomstående orsaker;
att inse
det inte kommer inifrån
alltsammans
utan faktiskt
från andra

jag står på en perrong och vinden
rycker i mina händer, i mina ben,
i min kropp
i cigaretten
i den lilla lilla glöden
och jag
längtar
hem.

fredag, oktober 29

v.44

jag ser rutiner glida ur mina händer
hör detdärmörkretsomförgören knacka på
dörren
vrider de vita handlederna mot lampskenet
; men om det inte släpps in nu, lär det
sparka in dörren.

tillvarons stoff är likt röksvamparnas inre
svärtat och pysande
jag står i skolans cafeteria och känner
dunkandet från de andras anpasslighet
medan tårar myllrar genom mina
artärer
en lärare undrar, hur jag egentligen mår
bra svarar jag
för lättnaden är större än deras
smilband någonsin kan sträcka sig
(hur de än tränar).

lovet rullar in
och jag ser pulsen öka vid blotta
tanken, men jag är äldre nu och
kan det här;
ritar streck på ett blått papper
och sätter som gluggar för mina ögon
hör pappret smattra i västkustvinden
och känner lukten av sans.

torsdag, oktober 28

kåda

pengajakt
i indivudialistens trängsel
är vassa armbågar ditt främsta
vapen
lär dig bli attraktiv
och det fort
eget företag är iniatativrikt
och leder till skulder
men vad gör väl det?
du är fri
i samhällets bemärkelse.


liten/stor/stor/liten
david övervann goliat
just som jag fick ner
mig själv
med en slunga och en sten
rätt i pannan bara
åratal av uthärdan
- att plocka samman
det lilla
och se hoppet
avmagra och förtvivlan
bli korpulent
för att sen
resa sig
med skakiga ben
och hamrande puls
se väggarna gunga
i takt med illamåendets
framfart.

onsdag, oktober 20

FÖRKASTLIGT

INT. SVERIGE, MINDRE ORT, STUGRUM, ONSDAG KVÄLL, 21.01
‘KARAKTÄR’ SITTER VID SKRIVBORDET, FRAMFÖR DATORN.


‘KARAKTÄR’
Åh, jag hatar det här! Att ständigt plågas av en, som kännes, oövervinnerlig oförmåga att skriva. Att ha hela scenarion framför sig, men inte kunna få ner dem i skrift. Att bli betygsatt i en hundrapoängskurs som ter sig allt mer substanslös.

‘KARAKTÄR’ KLIAR SIG I HÅRBOTTNEN OCH HARKLAR SIG.


‘KARAKTÄR’
Kan nog likväl tillskansa mig ett icke godkänt betyg nu på en gång, istället för att försöka och misslyckas totalt. Jag har tappat alla ord, de skramlar och rasslar någonstans i bakhuvudet, men vägrar synas. Små illvilliga demoner som klamrar sig fast utan att ge sig till känna.

‘KARAKTÄR’ TAR EN KLUNK VATTEN.

‘KARAKTÄR’
Alltså, feminism. Kvinnoförtryck, klasskillnader, rasism, fobier, uppror, kampvilja. JAG KAN INTE! Det är mig övermäktigt, detta mitt egenvalda ämne. Jag drunknar i mina egna tankar, kippar efter andan men får etter svårare att inhalera syre. Om det inte vore nog, så är min skrivförmåga hemskt bristfällig.

‘KARAKTÄR’ LUTAR PANNEN MOT HÄNDERNA, SLÅR SIG SJÄLV I HUVUDET, SPARKAR PÅ SITT EGET SMALBEN.


‘KARAKTÄR’
Jag är inkapabel! Jag retirerar! Jag kastar mig ner i fosterställning och försöker förmå min självömkan och egoism att rinna ut. Men ack! Inte ens detta är jag kapabel till. Mitt öde är och förblir en misslyckad ivrares.

‘KARAKTÄR’ SLUTER ÖGONEN, I FÖRHOPPNING OM ATT DETTA SKALL LIVA UPP SKRIVLUSTEN, MEN FINNER SIG NÅGRA TIMMAR SENARE HA VARIT I DEN SOVANDES TILLSTÅND. ETT TILLSTÅND SOM I KARAKTÄRENS ÖGON GIVETVIS ÄR OFÖRLÅTLIGT. MEN DET ÄR NÅGOT HELT ANNAT DET.

lördag, oktober 16

1997, repetition/återigen:

ballerinans kjol
färgas röd av
otillräcklighetens vanära.
franska ord för vad jag utför,
franska ord till musiken från
en bandare i hörnet.
trästängerna som flisar
och fastnar i små händer
vilka krampaktigt håller tag
efteråt; festis och bulle och
jag läser bamse och får höra
att han är kommunist.


13 år senare:
SD beskyller vänsterextremister
för förföljelse, misshandel, mordförsök
av sina medlemmar
på RKU:s möten får en lära sig
att om öga mot öga med en SD-röstare
inte kalla dem rasister.


hästarna:
my arizona lukas willy isabella osv
lördag förmiddag och pojken
som kräver att han ska ha den ponny
vilken han föredrar just idag
små barn som tvingas hoppa av, byta
för att pojken lärt sig att
han alltid får sin vilja igenom,
mest kanske för att han är större.


bibeln, sångböckerna:
jag sitter ensam i klassrummet
under luciafirandet
- att aldrig ha smakat en lussekatt
jag gör övningar i svenskaboken,
det är ett träd på framsidan
tänker att det är kunskapens träd
bläddrar i en bok om hundraser,
tittar ut mot decemberhimlen.
stumpbeklädda fötter mot skolans
golv, en hord av jämngamla
som stör friden.


morgonsamlingen, i en ring:
får näsblod av undertryckt ångest
och den gula tröjan med hästtryck på
svärtas av mitt eget mörker
en klasskamrat pekar mot mig
och fröken undrar, om det bara kom
och jag vet inte vad rätt svar är
vet bara att gud finns och föräldrar
är bäst i världen och att mina
fritidsintressen innefattar ridning
balett och läsning



men det är kul att cykla också:
grannungen, några år äldre, frågar
vart cyklar du?
och jag: ingenstans.
inget mål, ingen slutpunkt förutom
hem igen.
för det finns ingen väg ut
från villaområdets labyrint
det sträcker sig oändligt samt
ingenstans
och hur jag än trampar på cykeln
utan växlar förflyttas jag knappt
någonting
den tillbakahållande kraften hos
de från början gulmålade husen
slungar mig tillbaka till sin egen
förgörande famn.


13 år senare:
hatet som växt sig mäktigt
och förgjort så många illusioner
att jag tappat räkningen
hur föraktet hittade en väg ut
och bort
hur hatet tog mig i hand
och nu, efteråt, hyser jag
tacksamhet gentemot
de underliga gångar
som hör till en flykt.