söndag, maj 30

i sommarluften.

rapsfälten är gula oceaner av sommar och molnen bildar konstellationer framför solen. ett strilt regn träffar i nacken och i ögonen och du dansar till joy division med kultcigg i ena handen och öl i den andra.
det stavas tillfällig lycka och du kan inte få nog, blir inte mätt på alkoholens förvridna ansikten eller de illegala substansernas inverkan. destruktivitet är ditt förnamn, ånger ditt efternamn.
men fånga dagen och hundratusen andra klyschor; snart störtar du just som maskrosorna vissnar och sommarluften blir kall.

rumlar.



det går sönder
det
kanske ett hjärtas ven
kanske ett hjärnans blodkärl

.

rädslofeber
saknad




istället för musik: FÖRVIRRING!
& de blir aldrig sämre.



det är sommar nu.

måndag, maj 24

bomber.

deras ord faller
likt bomber och granater,
detonerar och ödelägger.
och hon säger,
det går att fly.
men håller fast vid något
som saknar värde.
ett kalhygge av
minnesskärvor,
en vision som begravts
innan den kommit till.


korthus byggs
men rivs genast ned
av de brutna löftenas
vindar
det är väsentligt att
gömma spår
och hålla fast vid
den imaginära bilden
av realiteten
skyffla undan förhoppningen
om en annan
sida
och förmå sig själv
att bli ett ingenting.

IT BEGAN IN HÄSSLEHOLM.

vinden tog tag i lönnlöven som for runt i cirklar, en dans i ensamhet.
det var maj år tvåtusennio och jag var plötsligt rädd, trots att det blommade och grönskade och jag var fri. en tågresa hem skulle resultera i en förskjutning bakåt och jag lade mig ner på bänken, blundade och lyssnade på susandet.
satte mig i bibliotekets fåtöljer, läste nästan hela invasion! och sedan: liv.

tvåtusentio och det förändras, packar väskan och blir nostalgisk. tänker att VERKLIGHETSFLYKT är det jag behöver mest även om saknaden kommer infinna sig.
för medveten om att det blir jobbigare för var gång att återvända 'hem', att ge upp friheten och känna kraven ta över hela ens nervsystem. jag släpper ändå,

söndag, maj 23

avlopp.

säljer min själ, nej, min kraft min kropp min ork
till de som därefter trycker ner mig i avloppens oändliga
tunnlar av sekret och extremeter
det handlar väl om självförsvar
eller asketism
härda ut det blir nog bättre snart ska du se
men kära auktoritet
det har sagts i nästan två årtionden
enfald är åtminstone någon form
av förnekelse

så länge du blundar existerar inte
ditt nervsystems kollaps
för så länge du blundar existerar inte
du


avstampet, satsen, är väsentlig
ifall en ska orka
kan inte svimma nu, kan inte
orsaka besvär
raderar spår innan de finns
det är smärtsamt att
inte höra hemma


kasta uppgifter och bördor på mig!
låt avloppet översvämmas av
er hysteri!
famlar tumlar flimrar
ser till att inte fastna i avloppets
tunna rör
det är så lätt hänt.

fredag, maj 21

AND I REMEMBER, PRAYING AT THE DINNER TABLE.

okänd terräng.
utan kompass, utan karta.
ändå:
viljan att fortsätta,
strunta i farorna, riskerna.



andetag.

bakom ryggar.

orden som faller från
förtrodda munnar
dansar runt bland
strukturerade grupperingar
medan du, min naiva vän,
betror de slintande tungorna
med än fler vedträn
till deras baktalande eld


till sist:
orden spills från de
till brädden fyllda
föraktningarnas glas
(du blir ensamvarg)