onsdag, mars 31

how many roads.

som en tvättsvamp.
vrider och vrider på den,
men lite vätska finns alltid kvar.
måste pressa den hårt för att få ut det sista
och det orkar en oftast inte göra.
den suger åt sig så snabbt av det nya.

vår

mars lämnar mig trasigare än på många månader.
det är då jag vet att det är vår.

tisdag, mars 30

back in your head.

men lilla vän.
hur mycket du än sover hur långt du än går hur många gånger du än vaknar är det samma tillvaro som välkomnar dig.
sluta drömma.





nu.

spiraltrappor.

mötte en man en gång. som sa:
hon kommer att dö innan hon fyllt 25.

kanske flackade hon mer med blicken än de andra,
kanske darrade hennes hand när den fördes över pappret.
men hennes leende var skevt. och vackert.
det var det enda som betydde någonting då.

hon drack alltid till den sista droppen, föll på asfalten hårdare än vi andra, sög in nikotinet som om det var den sista cigaretten hon nånsin skulle hålla i.

men jag tror ingen reflekterade över det. inte då.
vi höll i hand och sprang bort från ångesten, förträngde det som gjorde ont.
de där pillren hade vem som helst av oss kunnat ta.

mannen hade fel. hon dog när hon fyllt 26.

söndag, mars 28

det känns bättre om:
några timmar
efter maten
efter kaffet
efter att ha sovit
efter att ha pratat
efter en tid.

och ifall vi resonerar så, finns det inga dåliga lägen. de lägena är en transportsträcka till de bättre.



sluter ögonen, försöker desperat övervinna självhatet.
det går inte, ligger vaken kl 01:43
kan inte somna.
inte med smärtan.
i bröstet. i magen.
inuti.

det är tvivel. ingen tro. tvivel.
viljan att fly är stark, kanske starkare
än tvånget att stanna.
april maj några dagar i juni
är ingen tid alls
men också ett helt liv.

ett urval.

trycket över bröstet.
smärtan i magen.
duggregnet mot ansiktet.
det obotliga.

lördag, mars 27

blev kär i en illusion
köpte bekräftelse vid dåliga gatan
saknade vad som inte upplevts
frågade kajorna om råd
men de skakade på huvudena, sa
vi vet inga råd,
det finns ingen räddning

sen flög de.

hade en granne
som ringde på varje dag
för att se om jag levde.
men mest för att känna skadeglädje
jag levde ju på botten.

gav mina pengar till en tiggare vid centralen
men det var ingen tiggare
utan en dold kamera
och min givmildhet skulle ge utdelning
tyvärr kunde de inte ge mig kärlek
och jag stod utan.

for till hamnen och tittade på båtarna, tänkte:
när jag inte försökt kunde jag ingenting säga
men nu hade jag försökt
och ensamheten var än större
en oändlig mängd större.
kanske var det alkoholen som tänkte det
men jag badade fastän det var 3 grader i vattnet
och jag aldrig tålt kyla
särskilt bra alls.

himlen var ganska blå den dagen.