att veta att de aldrig n-å-g-o-n-s-i-n kommer bättre sig, att höra kväljningarna ropen skriken gråten glasen som tappas
att veta att det inte finns någon räddning undan ens egen historia, att höra ens egen manande röst kräva perfektion och därigenom kväva varje tillstymmelse till upprättelse
jagvetinteriktigthurengör för att ta sig igenom, över, skaka av sig de tunga kedjor som binder en fast vid en torkande självmedvetenhet

skulle kunna skriva om hur jag stickar mig igenom trasiga garn och förlorade maskor, skulle kunna skriva om hur jag 

om hur jag säkrar min pistol genom att leva i ovisshet, ovisshet om vad en gör om ett halvår

om hur jag lyssnar på det överexponerade gömstället gång på gång, tiden bara håller på, utan att bry som om hur gick det,

så jag frågar istället, ständigt, hur gick det?

fem år senare och jag läser samma ord 

Mina problem har med åldern att göra och sitter i huvudet, säger de. Alltså behöver jag bara vänta i fem år innan jag mår bra, vad kul! Tack för mina fina framtidsutsikter.

och samma känslor

JAG HATAR MIG SJÄLV! Det säger alla fjortisar också, men jag gör det på riktigt. Min hy, mitt hår, min kropp, hur jag är och vem jag är - jag hatar det.

men nu kanske i en annan tappning, i en förmildrad och ändock försvårad formulering

för den där prestationsångesten, som ständigt var med i bakgrunden, är kvar

det luktar c-vitamin på bussen och jag åker genom ett grått gbg, vill inte se solen, kisar för den;

vädret måste överensstämma med min sinnesstämning och då passar sol nästan aldrig

nedslås av mina misslyckanden och kurser jag inte antas till fastän jag vet att det inte är värt att bli sur, att bli arg,

dessa tvivel, dessa tankar som landar någonstans mellan misstro och svärta

jag vill så gärna tro att det fixar sig, att jag klarar mig, men hur länge orkar en klamra sig fast i sängkanten i väntan på en inre förbättring? i väntan på ett enda framsteg, åh jag vet inte hur en resonerar själv, hur en skriver analytiskt för ingen har sagt mig hur en gör, eller så har de det fastän jag inte hört, 

jag ska studera inför muntlig tentamen, jag ska skriva kompletteringsuppgift, jag ska förbereda inför kursen i spanska, jag ska långsamt förgås i takt med mina andetag

och jag ska, än en gång, försöka uthärda

skulle kunna säga att illamåendet lagts i en kapsel och spolats ner bland kloakerna

skulle kunna säga att detdärmörkretsomförgören själv förgjorts någon gång på vägen mellan fjärås och gbg

skulle kunna säga att det blir bättre sen, om ett slag, jag lovar

men det säger jag inte. inte med det nya året utandandes vitlöksdränkt andedräkt i mitt ansikte, väsandes att nufårduryckauppdig. nej.

inte med antagning som slår mig millimeterkort, som dövar min läslust och förtar all kraft.

inte 

inte

inte

jag aborterar mitt skrivande och sörjer det som ett foster en tar bort för att det bär på en åkomma en inte vill behöva dras med

jag gråter som efter en barndoms förlorade älsklingsnalle

och skriker som ett djur i nattens oförlåtliga mörker

och jag ser adventsstjärnorna tändas i samma sekund som jag går förbi

se, här går jag på catwalken med långa, smala ben och huvudet högt

på för smala axlar

borta är min varböld, mitt feta sår, min äckliga sjukdom

jag har slutat att skriva och därför skriver jag om det för hur ska en annars överleva?

jag andas och sväljer likt en annan gås och hör imman bildas mot de otätade fönstren

det drar kallt om fötterna i kväll och jag sörjer mitt förlorade skrivande

för att se det reinkarneras, än en gång

13

att utelåsas
utestängas
nummer tretton
och hoppet till
undergången är
inte särskilt långt
står på en perrong
och tågen smeker ens kind
den här dagen ett liv
men ord upprepas
och en kan se en själv
parodiseras av en själv
för det är som butler säger,
för att kunna parodisera måste
en ha stått eller stå nära det
som en imiterar
och förlöjligar

kan se en själv
genom en dimmig lins
och höra skratten
brusa i molnen
nummer tretton
och en tanke till
dig som inte sett nåt
på nära håll
men ändå har
alla svar

river uti huden
för varenda känsla
är en förnimmelse om
undergången
och cigaretter
bränner ner halsen
och ens egna betänkligheter
men inga ord är nya
och varenda mening
minner om nummer tretton

har tappat koncepten
vet inte vilken text som är vad
kan ingenting när prestationen sätter kedjor på mina förmågor
och jag gråter mot din axel
för då känns det lite bättre