tisdag, januari 10


det luktar c-vitamin på bussen och jag åker genom ett grått gbg, vill inte se solen, kisar för den;
vädret måste överensstämma med min sinnesstämning och då passar sol nästan aldrig
nedslås av mina misslyckanden och kurser jag inte antas till fastän jag vet att det inte är värt att bli sur, att bli arg,
dessa tvivel, dessa tankar som landar någonstans mellan misstro och svärta
jag vill så gärna tro att det fixar sig, att jag klarar mig, men hur länge orkar en klamra sig fast i sängkanten i väntan på en inre förbättring? i väntan på ett enda framsteg, åh jag vet inte hur en resonerar själv, hur en skriver analytiskt för ingen har sagt mig hur en gör, eller så har de det fastän jag inte hört, 
jag ska studera inför muntlig tentamen, jag ska skriva kompletteringsuppgift, jag ska förbereda inför kursen i spanska, jag ska långsamt förgås i takt med mina andetag
och jag ska, än en gång, försöka uthärda

fredag, januari 6


skulle kunna säga att illamåendet lagts i en kapsel och spolats ner bland kloakerna
skulle kunna säga att detdärmörkretsomförgören själv förgjorts någon gång på vägen mellan fjärås och gbg
skulle kunna säga att det blir bättre sen, om ett slag, jag lovar
men det säger jag inte. inte med det nya året utandandes vitlöksdränkt andedräkt i mitt ansikte, väsandes att nufårduryckauppdig. nej.
inte med antagning som slår mig millimeterkort, som dövar min läslust och förtar all kraft.
inte 
inte
inte

onsdag, december 28


jag aborterar mitt skrivande och sörjer det som ett foster en tar bort för att det bär på en åkomma en inte vill behöva dras med
jag gråter som efter en barndoms förlorade älsklingsnalle
och skriker som ett djur i nattens oförlåtliga mörker
och jag ser adventsstjärnorna tändas i samma sekund som jag går förbi
se, här går jag på catwalken med långa, smala ben och huvudet högt
på för smala axlar
borta är min varböld, mitt feta sår, min äckliga sjukdom
jag har slutat att skriva och därför skriver jag om det för hur ska en annars överleva?
jag andas och sväljer likt en annan gås och hör imman bildas mot de otätade fönstren
det drar kallt om fötterna i kväll och jag sörjer mitt förlorade skrivande
för att se det reinkarneras, än en gång

fredag, december 9

13

att utelåsas
utestängas
nummer tretton
och hoppet till
undergången är
inte särskilt långt
står på en perrong
och tågen smeker ens kind
den här dagen ett liv
men ord upprepas
och en kan se en själv
parodiseras av en själv
för det är som butler säger,
för att kunna parodisera måste
en ha stått eller stå nära det
som en imiterar
och förlöjligar

kan se en själv
genom en dimmig lins
och höra skratten
brusa i molnen
nummer tretton
och en tanke till
dig som inte sett nåt
på nära håll
men ändå har
alla svar

river uti huden
för varenda känsla
är en förnimmelse om
undergången
och cigaretter
bränner ner halsen
och ens egna betänkligheter
men inga ord är nya
och varenda mening
minner om nummer tretton

måndag, november 14



har tappat koncepten
vet inte vilken text som är vad
kan ingenting när prestationen sätter kedjor på mina förmågor
och jag gråter mot din axel
för då känns det lite bättre

söndag, november 13



jag har tömt mitt språk, förlorat mitt språk, blivit bestulen på vartenda ord,

torsdag, oktober 13

när upphör det?
detta illamående, denna ständiga följeslagare år ut och år in, dessa fysiska funktioner som inget annat gör än ställer till
det var frost på bilrutorna i morse, alla dessa mornar med skrapan i handen och väntan på en förälder som alltid tycks sen
följer imman längs glasen men hittar inget annat än den där klara kylan och solen som bryter sig in överallt
jag vill inte se mig själv i strålkastarsken
jag vill inte se mig själv alls