jag har tömt mitt språk, förlorat mitt språk, blivit bestulen på vartenda ord,

när upphör det?
detta illamående, denna ständiga följeslagare år ut och år in, dessa fysiska funktioner som inget annat gör än ställer till
det var frost på bilrutorna i morse, alla dessa mornar med skrapan i handen och väntan på en förälder som alltid tycks sen
följer imman längs glasen men hittar inget annat än den där klara kylan och solen som bryter sig in överallt
jag vill inte se mig själv i strålkastarsken
jag vill inte se mig själv alls

om tystnad. (jag tappar orden)

vid insikten om ens intetsägande karaktär slår apatin sig ner just intill
en duktig flicka är en i mängden och om jag nu blivit ingen alls
varför fortsätta?
det är starka kvinnor uppfostrade att ta plats
(eller självlärda så) som säger de insiktsfulla
satserna
och kan skratta åt sig själva
utan självömkan när de snubblar på orden
en i marginalen kan fungera som en kunskapskälla
men inget mer
inget resonerande, ingen diskussion
MEN KÄRA LILLA VÄN, TA FÖR DIG DÅ!
men vem orkar ständigt kämpa mot
den värsta av fiender
en själv?

den där förtorkande tystnaden som stockar sig i halsen och blir till ett hest kraxande då ord väl försöker sippra ut, den irrande blicken som inte riktigt fastnar någonstans, de röda kinderna, svetten, fläckar på stolen, dessa små strider som egentligen inget betyder
men som ändå läggs på varandra och tycks gigantiska

femtioelva olika sorters mascara
och det brister nu;
hon kastar blod i handfatet och lägger
sig på det svala kaklet
att upphöra att existera vore att
bli benådad
sextioelva olika sorters plagg
och hon kastar lösnaglarna in i
spegeln,
de krossar den, skärvor, glassplitter
utan på inuti
sjuttioelva olika sorters känslor men
inte en enda som passar in i sammanhanget
i miljön, opasslig, feltryckt, en krumelur i marginalen
åttioelva olika sorters liv men inte ett enda
som fungerar för henne
med blodet och tårarna kommer självömkan
och självföraktelsen
nittioelva olika sorters människor men
inte en enda som vill vara jämte henne
stå där och ta i det feta, stripiga håret
se in i de röda ögonen
och säga
ryck upp dig, jävla sopa

110816:

en kan sitta i le jardin de luxembourg och se
turisternas brokiga skjortor blandas med
fransmännens eleganta stil
solen kan gassa och skuggan, på bänken
vara den främsta platsen
böcker kan läsas och vykort kan köpas
på en boulevard, kanske saint-germain

spanjorer, italienare, tyskar
det är semester på bakgatorna
där en man kan ligga och sova utanför en bar
utan att någon ens stannar till för att fråga
hur står det till?
i trappuppgångar kan människor sova
på smutsiga skummadrasser och illa
slitna sovsäckar
de kan plocka fram sina liggunderlag,
vända sig mot Mekka och be
samtidigt som bilarna susar förbi
och poliserna käkar på KFC.

i morgon börjar jag skolan.
den där skolan som jag började drömma om då varenda illusion om gymnasiet krossades och maldes ner till ett ingenting av klampande tonåringar
den där skolan som kanske inte varit en hägring i samma vidsträckta bemärkelse som gymnasiet var under högstadieåren, men ändock, ett mål, en belöning något annat.


och det kanske är det alltsammans handlar om, att testa och hata, pröva nytt och hata, för att slutligen slå sig till ro.
men jag vet inte. jag vet inte alls.

står på montana.

står på den lokala pizzerian
och faller mot gråt;
en flicka frågar sin mor
kan de svenska?
som om pizzabagarna vore djur i bur
där de svettas framför ugnar och hungrande människor
och yrseln slår till, jag hittar en stol, jag fokuserar blicken på den surrande kylen
jag kör farsans bil hem, en vräkig en med snygg plåt och fräsiga detaljer
en dag kanske jag också blir framgångsrik
en dag kanske jag drar ut spikarna som fäster mig fast vid andras förtjänster.
70 in i rondellen och oj vad det går, sladdar runt, pizzorna smetas ut över rutan, såsen rinner ner för sätena.
äsch då,
farsans bil är inte vidare vräkig och jag är alldeles för försiktig av mig för att göra något så dumdristigt som att köra i 70 in i en rondell!
jag måste leva upp till min duktiga flicka-image.
bara den uppehålls uppehålls allt det andra också.
äsch då,
pizza smakar som bäst uppslickad från bilsätet.