onsdag, december 22

minnen.

21/12 2003

jag var tolv år och hade fått en kanin, efter en lång tids tjat. det kanske inte rörde sig om särskilt lång tid i verkligheten, men i mitt sinne var det år. för det enda som kunde få mig glad var en kanin, med en vädrande nos och en päls mjuk att klappa som endast var min. och jag fick en. han hette pelle och var ett och ett halvt år. hans bur var alldeles för liten och pappa tyckte han var söt när han stack upp nosen genom halmen. blyg, men nyfiken. jag tyckte så fruktansvärt synd om pelle, som inte ens kunde sträcka ut sig i sin fulla längd i den lilla buren.





så vi byggde en ny, pappa och jag.
och det var början till en era som sträckte sig över flera år, i verkligheten denna gång. med kaniner och burar och hoppning och tävlingar och en kull med sju små kaninungar:




21/12 2010

nitton år nu och på brinken till åldrandet; darrande kör jag bilen genom vinterlandskapet med dess snötäckta trädtoppar och dimmiga skyar. och jag lyckas. jag tar körkort. och får en bil. kanske är jag vuxen nu, kanske inte.
mest är jag glad. för att jag fick pelle.
och jag lyckades ta körkort.

söndag, december 19

jag gråter på väg mot hem
torra tårar vilka stelnar vid ögonfransarna
sveper med stenstoder över skymningen
dimman tätnar och min energi tenderar
att falna dessa dagar

det brinner vid spåren
rälsen onyttjbar
låt det vara snö, låt det vara eld
jag springer mot de blinkande ljusen
och trillar, tumlar
ständigt för långsam

onsdag, december 15

look at the stars: I'll kiss you again between the bars where I'm seeing you; there with your hands in the air, waiting to finally be caught

jag äter upp mina händer spottar ut min oros kött häller saltvatten över kall metall köper ingenting förtjänar ingenting rullar runt på marken i snön för att kanske känna något kanske frysa kanske huttra men istället lyckas jag enbart trasa sönder en sko och jag skriker mot halvmånen och stjärnorna och skogen att jag inte vill vara med att det är ett jävla spel vars regler jag inte förstår och det gnager i mig detta förakt denna malande mumsande glufsande parasit som vid minsta gödsling förökar sig lika snabbt som tågen far förbi kba station och jag tänker på larsa att han är en av få lärare som jag faktiskt uppskattar vad hände med engagemang och motiveringar försvann väl ner i privatiseringens och nedskärningens gyttja men mest fruktar jag misslyckandet att ha studerat i månader nästan år med resultatet att detdärmörkretsomförgören tar över
eller att lämnas därhän för det finns bättre och jag skriker än en gång vrålar åt skyn och faller ner ner ner

måndag, december 13

o helga högtid.

hur ljuset
föll in mot väggen genom persiennen
hur ljuden utanför fönstret
var precis jämte
men ändock tusentals solår bort

grannens rörelser kunde efter
mörkrets infall skymta likt
skuggor in i mitt rum
jag brukade tänka
att det var en mördare
och att det nu var över
(äntligen)

det ständiga antagandet att
alla firar jul
blev till en febrig önskan
om sömn genom vintermånaderna
kanske därför jag föredrog
alla andra årstider framför
den kallaste
kanske därför jag ville
riva ner varenda julstake,
varenda julgran
varenda litet äckligt julpynt
som stack i mina ögon
för vid sömn krävs mörker,
åtminstone för min del.
och denna glittrande
bjällrande glättiga högtid
var allt annat än lämpad
för dvala

fredag, december 10

it's such a cold, cold town.

tänker;
det har gått ett halvår
tänker;
mitt hjärta dunkar snart ur min kropp
tänker;
fading like a flower (everytime you leave)
i din version
tänker;
släpp mig aldrig.

torsdag, december 9

slå.

sparka på de som ligger!
men kom igen, sparka hårdare då
jag vill se blodet rinna längs hårt eftersatta
järnvägsspår
vill se det stänka upp på arbetsförmedlingens logga
på försäkringskassans dörr
spridas genom luften som en röd dimma
jag vill se moskéer brinna
vill se elden fatta tag i niqabs
och bränna sd till grunden
jag vill höra befolkningen skrika efter arbete
efter arbetsvillkor
efter rättigheter
vill höra ropen skalla genom riksdagens väldiga
salar
och eka vidare, genom länderna

jag vill se blodet och bränderna, höra ropen och dess ekon
vill se samhället rasa för att byggas upp på nytt

men under hela denna tid
kan jag inget göra för att påskynda skedet,
då det struktureras om
för jag isoleras i mig själv
och låter detdärmörkretsomförgören äta upp mig,
bit för bit för bit.

tisdag, december 7

like some raven, at my window with a broken wing.

hur ögonlocken slöts för att inte öppnas mer,
inte den kvällen
natten

jag rensade min skrivbordslåda, men förstod inte vad jag sökte
bland föremål från andra tider, stunder, lägen










det är många ting vilka jag låter brinna innanför pannbenet
som maler och ringlar och skiter,
tills jag nästan förgås av mitt eget avfall
då blundar jag, igen, andas, igen
(du vet lättnaden som uppstår efter att omedvetet ha hållit andan?
den känslan, att ta ett djupt andetag och känna trycket en inte visste fanns där släppa)
och jag överlever mig själv, än en gång