fredag, maj 14

det liksom
sliter
ett hopp från ett sjuvåningshus
en fallande skugga
(ingenting)

korrigerad plåt
som möglar
lilla hoppet
kastad in i en busskur
fylld av
glassplitter.

den oöverkomliga känslan
av meningslöshet.

väljer konsekvens
varenda gång
för annars
händer inget.

TOMHETEN förtär långsamt
bit för bit
tuggar
sväljer
sköljer ner
livslust och
tillfredsställelse.

inlåst.

borde kanske rymma
rymmer kanske
flyr faktiskt
till en skånsk
småstad
till en annan
verklighet
om så bara
för några
dar.

tills dess:
inlåst.
jag samlar kraft nu
andas i en ballong
fylld av
dimma.




en hinna av
vatten omsluter
låt mig rasera
för det är
mitt främsta
mål




och alla vackra
monument i rom
kan inte nå
dina fingrar
spelandes mot
min rockärm
den där gången
i
januari.




säljer mitt omdöme
och räknar
grönskan
utanför fönstret
snart sommar
och jag samlar
kraft.

torsdag, maj 6

att kasta sig ut är nog det svåraste. att våga.

vaniljkyssar.

ingen når riktigt ända fram.
till hennes nivå. till hennes läppar.
och alla svängande kjolar viftande lockelser
är lika upphetsande som döda djur vid vägrenar.
det är en konstant upprepning med fraser och ord
fingertoppar mot mjuk hud och kyssar utan smak.
hennes smakade alltid av vanilj.
och du tänker: om jag kysser varje flicka den här
staden har att erbjuda. då kanske. kanske. jag hittar
någon likadan.
men vaniljkyssar är högst utrotningshotade.
finns endast i ett exemplar kvar.
och henne får du inte tillbaka.

tisdag, maj 4

dessa dagar, en taggtråd av apati i halsen som svider och river och ristar in
vem är väl jag att förtjäna någonting?
vi lär oss andas i en fyrkant och hyperventilerar
av ansträngningen
hjärnceller och levrarnas välmående
sups bort bit för bit varje helg
och vi klamrar fast i varandra
söker stöd som inte finns
lyssnar på regnet.

söndag, maj 2

nolltrefyrtioåtta.

det var aldrig hon, det var du.
det var du som skrev de förbannade orden, du som sprättade upp hennes hud.
hennes nervtrådar är avslitna, de tunna benen knäckta sade läkaren.
och du grät. skamsna tårar ner bland blodet i avloppen.
läkaren täckte över henne och kramade din axel med sin lena hand.
ringde några dagar senare och bjöd ut dig.
du tackade ja och inom ett år utbyttes ringar.

men alla nätter dansade hon framför dina stängda ögonlock.
hon viskade, så mjukt så mjukt:

SÄTT MIG PÅ VILKET TÅG VILKEN BUSS VILKEN FÄRJA SOM HELST
LÅT MIG UNDFLY DENNA TILLVARO
SOM ENBART FUNGERAR SOM
EN TRANSPORTSTRÄCKA MOT
SLUTET.

(det var aldrig mina ord)

och du vaknade alla nätter 03.48, samma tid som du ätit hennes andra kammare.
din hud kladdig av svett och järnsmaken det enda du kunde känna.

det var aldrig hon. det var du.