Det gör ont att gråta. Munnen blir torr, näsan patetiskt röd. Det gör ont att berätta. Orden fastnar i svalget, ögonen svämmar över. Det gör ont att förändras, stöpas om, komma underfund med. Men det är först när en fallit hårt i golvet som en kan resa sig, borsta bort skiten och leva.
Så jag räknar mina synder, bekänner mina brott, betalar mina skulder och stannar. Och nånstans på vägen ber jag om ursäkt i varje andetag och ägnar mig åt de som bryr sig på riktigt.
söndag, november 8
lördag, november 7
destruktiv.
att ständigt rusa in i återvändsgränder.
att ständigt vela mellan att dö och att fly.
att aldrig glömma.
att ständigt vela mellan att dö och att fly.
att aldrig glömma.
fredag, november 6
torsdag, november 5
den femte.
Remember, remember the fifth of November,
The gunpowder treason and plot,
I know of no reason
Why the gunpowder treason
Should ever be forgot.
Och kanske borde jag gråta, skära i hud, dingla från rep som går sönder, skriva avskedsbrev, somna med hatet växande innanför bröstkorgen. Men jag är inte 15 16 17 längre, jag är 18 och skulle önska se fyrverkerierna över London. Istället förbereder jag huset inför fint besök och glömmer nästan bort löften tryckta på linjerat papper. Men bara nästan. För jag vet så väl hur lätt det är att hamna där igen och hur seg den jävla backen är tillbaka, brant brantare brantast. Så jag lyssnar på BD och ler, för det har ALDRIG varit som nu. fantastiskt.
det är såhär patetiskt det var.
The gunpowder treason and plot,
I know of no reason
Why the gunpowder treason
Should ever be forgot.
Och kanske borde jag gråta, skära i hud, dingla från rep som går sönder, skriva avskedsbrev, somna med hatet växande innanför bröstkorgen. Men jag är inte 15 16 17 längre, jag är 18 och skulle önska se fyrverkerierna över London. Istället förbereder jag huset inför fint besök och glömmer nästan bort löften tryckta på linjerat papper. Men bara nästan. För jag vet så väl hur lätt det är att hamna där igen och hur seg den jävla backen är tillbaka, brant brantare brantast. Så jag lyssnar på BD och ler, för det har ALDRIG varit som nu. fantastiskt.
det är såhär patetiskt det var.
vinter.
molnen drar förbi så snabbt här, mörka ljusa klumpar av ingenting.
det blir inte bättre sen, det är bara något en intalar sig för att överleva dagen.
så jag river, rycker, sliter, drar. viskade ord över ekparketten och känslan av att inte förstå, vita kala väggar som tiger.
jag ritar cirklar på tomma ark papper, sätter dem över fönstren. att vara blind kanske inte är någon egentlig ursäkt, men isolering är den bästa kuren och kommer så förbli.
hej penna, hej hand som darrar och tvekar: att skriva är att famla efter svar, dokumentera ingenting och allting, blåsa bort dammet från en bok. jag vill tro mer än jag gör och solen rusar ner för himlen, kastar sig bakom horisonten och mörkret faller överallt obarmhärtigt.
det blir inte bättre sen, det är bara något en intalar sig för att överleva dagen.
så jag river, rycker, sliter, drar. viskade ord över ekparketten och känslan av att inte förstå, vita kala väggar som tiger.
jag ritar cirklar på tomma ark papper, sätter dem över fönstren. att vara blind kanske inte är någon egentlig ursäkt, men isolering är den bästa kuren och kommer så förbli.
hej penna, hej hand som darrar och tvekar: att skriva är att famla efter svar, dokumentera ingenting och allting, blåsa bort dammet från en bok. jag vill tro mer än jag gör och solen rusar ner för himlen, kastar sig bakom horisonten och mörkret faller överallt obarmhärtigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)