torsdag, november 5
onsdag, november 4
måndag, november 2
SHAKE THE DISEASE
det är enkelt: packa en väska, växla pengar, fly. men jag har aldrig varit en långdistanslöpare och verkligheten jagar ikapp snabbt, lägger fällben, skrattar när gruset skär in i knän och handflator.
vidare är resväskor tunga att rusa med, därför lämnas den vid vägkanten och jag knyter åt skosnörena: tar sats, sprintar över den fuktiga asfalten, in i mörkret. den kalla luften svider innanför bröstkorgen och i halsen, en hund skäller från ett gathörn. flås flås, små vita moln lämnar munnen och försvinner in i tomma intet. mina fingrar är röda av kyla och ansträngning, fötterna frusna i tunna sneakers. plånboken skaver i bakfickan, berättar om besparingar på väg att brinna upp. gatlyktorna kastar långa skuggor i sepialjuset, bländar och förskönar. DU FÖRSTÖR ALLT DU KÄMPAT FÖR och mjölksyran, mjölksyran som saktar ner. jag stannar, sätter handen mot skrovligt tegelbruk. det är mitt hem. och jag har rusat i cirklar runt huset. verkligheten är huvudvärken som följer och törsten, hatet. det är aldrig enkelt.
vidare är resväskor tunga att rusa med, därför lämnas den vid vägkanten och jag knyter åt skosnörena: tar sats, sprintar över den fuktiga asfalten, in i mörkret. den kalla luften svider innanför bröstkorgen och i halsen, en hund skäller från ett gathörn. flås flås, små vita moln lämnar munnen och försvinner in i tomma intet. mina fingrar är röda av kyla och ansträngning, fötterna frusna i tunna sneakers. plånboken skaver i bakfickan, berättar om besparingar på väg att brinna upp. gatlyktorna kastar långa skuggor i sepialjuset, bländar och förskönar. DU FÖRSTÖR ALLT DU KÄMPAT FÖR och mjölksyran, mjölksyran som saktar ner. jag stannar, sätter handen mot skrovligt tegelbruk. det är mitt hem. och jag har rusat i cirklar runt huset. verkligheten är huvudvärken som följer och törsten, hatet. det är aldrig enkelt.
söndag, november 1
EVERYTHING ENDS
det är november nu och jag tänker på samma månad för ett år sedan, för två år sedan, för tre år sedan (det finns för många år nu, för många minnen).
höstlovet har varit bättre än de andra årens, men det svider och jag borde inte förvänta mig något annat, inte när jag vet hur det alltid slutar. jag skriver på ett bokmanus som inte vill avsluta sig, eller är det jag som aldrig blir nöjd?
och det är himla ofattbart att jag fortfarande lever. det skulle ju inte bli så.
höstlovet har varit bättre än de andra årens, men det svider och jag borde inte förvänta mig något annat, inte när jag vet hur det alltid slutar. jag skriver på ett bokmanus som inte vill avsluta sig, eller är det jag som aldrig blir nöjd?
och det är himla ofattbart att jag fortfarande lever. det skulle ju inte bli så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)