filtsmaken i munnen, den där sträva bruna luddiga fräna smaken som knastrar mellan håliga tänder trappen som leder ner men aldrig ut-
sextusen hjärtslag och flera mil härifrån
men aldrig längre bort än tanken och dessa tankar
jag har ingenstans att fly men inte heller något att fly ifrån inget reellt hot men ändock; denna flyktkänsla jagad
du vet stirrande ögon som följer ens minsta rörelse, svetten som bryter ut och sprider sin sköna odör längs kilometerlånga korridorer fastän ingen egentligen ser för vem ser väl någon utan personlighet?
jag följer människor med blicken eller är de bara andar vi kan väl titta på nån spökfilm, ha, bli lite lagom ihopkrupet skrämda inte den där verkliga skräcken den som sätter sig som en jävla käpp i ens hjärna och som vägrar lossna trots att en lirkar och lockar och pockar
tittar på tv men ser bara flimmer radiotjänst jagar mig norrländsk dialekt som vill veta hur står det egentligen till med tv-avgiften och jag andas tungt springer som i en dröm; tungatunga steg i djupt mörkt vatten
det är som om polisen vore efter mig, varenda gång jag hör sirener blir jag osynlig eller försöker dessa illa utagerade roller jag kommer aldrig bli en skådespelare men det vill jag inte heller
amatör inom tusentals områden, expert inom noll jag vandrar håglöst genom stadsdelar kantade av uthuggna stenar är det en mur eller bara en skiljevägg, som ett draperi
här kommer jag, en räv från andra sidan fjorden
med svansen mellan benen och ansiktet sårat av piskande vindrutetorkare
våt i pälsen av saltvatten tång som klibbar mot benen
fräsande andetag och filtsmaken, den sträva filtsmaken
∞∞∞∞∞
idag började dammsugaren brinna.
jag vill bara bort härifrån.
∞∞∞∞∞
om att aldrig riktigt gå vidare
om hårda ord som hackar sig fram i väggarna
borrar hål i ens blotta uppenbarelse
ska vi leka att allting är bra? okej. det är bara att sluta ögonen och föreställa sig: ett fastklistrat leende som ser äkta ut, tomma ögon som ingen riktigt ser in i
skulle det vara bra? förlåt, jag glömde.
fasader som rämnar, murbruk som lossnar, en hund som slickar sig i skrevet
det är i smutsen jag vill kräla och där skall jag förbli
om att vilja skriva ner dem, få dem ur min kropp, och, hur löjligt det än kan låta; gå vidare
∞∞∞∞∞
kan endast fungera på sprit
ångorna som stiger upp från bensinen
jag slickar upp oljan som glider längs asfalten
regnbågar i skiten, bubblor som aldrig spricker
gråa bussväggar, luddiga och fyllda av tuggummin
alltid på väg mot eller bort från ett industriområde
det stängsel och den taggtråd som omgärdar en bilverkstad är
vad jag kallar hem
ruttna äppelskruttar och fimpar som fastnat i husväggar
vi springer genom vår barndomsstads raserade drömmar
drivna av 95-oktanig bensin och en känsla, en förnimmelse av
att det finns något annat
∞∞∞∞∞
ord som faller fel och tankar som eskalerar i ett rasande virrvarr
kemisk obalans du vet inte berusning utan snarare, balansen mellan olika ämnen som cikulerar runt runt och gör mig till den jag är
den här jävla kroppen som ingenting klarar, bara rasar samman ryggen som brister, fötterna som velar, psyket som bryts och rinner bort i spillror
du vet,
det är inte särskilt trevligt att somna på en kudde våt av tårar
kan tycka att en gjort det tillräckligt men uttorkad öken till hals och ömma ögon
säger något annat
och vid valfri tidpunkt på dagen:
KAN DU INTE BARA GÅ OCH LÄGGA DIG OCH INSE ATT INGEN JÄVEL BRYR SIG
INTE OM VAD DU SKA GÖRA I MORGON, INTE VAD SOM GÖR ONT, INGEN FUCKING JÄVLA TING
OCH I SYNNERHET INTE OM DITT ‘SKAPANDE’ HELLER
men efter tre veckor kanske allting blir bättre.
eller så blir det som högstadiet gymnasiet vad som helst som var skit: en evig nedräkning till slutet
∞∞∞∞∞
ord som faller fel och tankar som eskalerar i ett rasande virrvarr
kemisk obalans du vet inte berusning utan snarare, balansen mellan olika ämnen som cikulerar runt runt och gör mig till den jag är
den här jävla kroppen som ingenting klarar, bara rasar samman ryggen som brister, fötterna som velar, psyket som bryts och rinner bort i spillror
du vet,
det är inte särskilt trevligt att somna på en kudde våt av tårar
kan tycka att en gjort det tillräckligt men uttorkad öken till hals och ömma ögon
säger något annat
och vid valfri tidpunkt på dagen:
KAN DU INTE BARA GÅ OCH LÄGGA DIG OCH INSE ATT INGEN JÄVEL BRYR SIG
INTE OM VAD DU SKA GÖRA I MORGON, INTE VAD SOM GÖR ONT, INGEN FUCKING JÄVLA TING
OCH I SYNNERHET INTE OM DITT ‘SKAPANDE’ HELLER
men efter tre veckor kanske allting blir bättre.
eller så blir det som högstadiet gymnasiet vad som helst som var skit: en evig nedräkning till slutet
∞∞∞∞∞
för det är så jag känner mig:
i-n-f-r-u-s-e-n
trött på alltsammans; trött på att vara ingen alls ingenstans
trött på det här jävla språket; orden som fastnar i en ständigt ofruktbar jakt på mer
men jag kan bara ge dem mitt nederlag
min skitiga verklighet
och jag vill svälja ner allt, vill inte, orkar inte
∞∞∞∞∞
fragment ur en tillvaro:
och du vet jag tänker på det där med rasism, att nästan varenda människa tycks bära på åsikter om vad som är svenskt och hat när den svenskheten hotas
fastän svenskhet är en performativ akt, något vi gör - liksom vi gör genus, makt eller nästan vad som.
——
jag skulle vilja berätta om den konstanta eskapismen, om livet genom böcker musik filmer tv-serier och egna historier som vävs samman till ett jättenät av påhittade realiteter
—-
lyssnar på ett kolikbarns bekännelser och tänker på alla gånger jag stått och väntat på att livet ska börja och kanske gör jag det än, men vet också att inget händer med passivitet
och ändå faller jag så lätt dit
——
du kan räknar ner minuter, timmar, dagar, veckor
du kan flämta efter en framtid som ständigt befinner sig framför
och du kan visa avsky mot allt vad nutid heter
men det är där du är och där du skall förbli
n-u-t-i-d
himlen slocknar, jag traskar i slask och åter slask, lera och vatten och se upp för de hala fläckarna,
trampar runt i cirklar men kommer egentligen inte längre bort än hagalund
”borlänges manhattan”
och småstadsmentaliteten, trångsyntheten, samtidigt som alla är välkomna
jag spyr upp alla motsägelsefulla värderingar och uttalanden, spyr upp fördomar och förakt
samtidigt som jag bitter hatar allt och alla
——
trött på att förnedra mig själv; trött på att höra hur lätt det är att få jobb, att det finns fler sommarjobb i år, att det går att fixa
men vet du? nu skiter jag i den där hetsjakten. samlas i klumpade grupper och sållas ut baserat på egenskaper, kunskaper och erfarenheter. vara ett boskapsdjur, som väljs ut för att överleva eller slaktas.
ingen har något överseende med mig
varför skulle då jag ha överseende med diskriminering, underminering och förnedring?
det finns ingen anledning till det, för alltsammans är fucked up
det handlar bara om kontakter ändå, och att vara blond, trevlig, social och vältränad
jag är trött på all falskhet som omger cirkusen
å ena sidan välkomnas blandade grupper, dvs det är bra med killar och personer med namn/utseende som inte klingar helt ”svenskt”. som om det finns något som är ”svenskt”. svenskhet är bara en performativ akt jämte tusentals andra. en är inte svensk, en gör svenskhet.
och jag räknar ner dagar, räknar ner timmar och minuter, tills jag kommer härifrån
ständigt denna jakt på framtiden, som om den skulle kunna ge något annat
men den gör ju nästan alltid det
en annan tillvaro, ett annat sammanhang, en annan gemenskap, en annan kunskap
och det blir lite bättre för varje år, jag försöker åtminstone intala mig själv det, att dagar som samlas på dagar år som samlas på år ger ett mer moget jag
även fast flyktkänslan kommer över mig, även om kudden blir våt av tårar, även om allt känns fruktansvärt så blir det lite bättre
—-
vi kan väl tala om ett illamående som står en upp i halsen utan att kunna ta sig ut
att kräla runt bland lakanen, dag som natt, och gråtandes be om någon slags nåd
och vi kan väl tala om stressad vård och den ständiga heteronormativiteten
alla dessa antaganden
tills motsatsen bevisats
∞∞∞∞∞
en saga osagd
ett moln som rullar bort
jag är ett av tusen ansikten
och under varje sten
en annan skepnad
orden trillar mot min kind
tangenterna brinner
jag har 400 plagg i garderoben
men ingenting att ha på mig
händerna som stela grytvantar mot min kropp
ett hånleende täcker ansiktet
jag kastar bomber mot fienden
ligger i en skyttegrav mellan
idag och då
jag slickar damm från golvet
och tuggar tyg i takt med musiken
gillar du mig inte nu,
så gillar du mig aldrig
∞∞∞∞∞
och du vet, det kanske är nya tider nu
en ny stad och en ny lägenhet
men samma mörker som förgör en
och viktiga människor som inte
har tid att lyssna
varje gång en tenta, en läsning, ett prestationsmoment:
jag famlar i ett konstant mörker
och det känns som jag aldrig tar mig upp därifrån
bara gräver mig djupare ner
kanske borde jag berätta om vad jag gör
men ingen vet ju ändå vad genusvetenskap är
det enda jag gör är sova äta plugga gå i skolan träna
och så om igen
ser på ett avsnitt av breaking bad i veckan
och drömmer om att känna mig ha tid till att sy
men det går åt så många timmar till att kräla runt
på golvet och hata mig själv
och jag vet, ingenting blir bättre av det
men jag kan inte låta bli
jag drömmer att mina bröder gråter
och jag antar att det handlar om rädsla
att förlora
och oro. denna konstanta oro
…
ibland kommer jag hem från skolan
och skrikgråter
okej, det kanske är
efter varje gång jag varit där
förutom en gång
och vet du?
jag är trött
trött på att inte känna mig hemma
i en enda kontext
(förutom med j)
att ALLTID vara lite fel
inte riktigt rätt
och frågan är: kommer det alltid vara såhär?
alltid tvivla, ständigt självhat
orden som faller fel
och tungan ner i halsen
∞∞∞∞∞
jag är så fruktansvärt trött.
